Leijonborg har rätt – men gör fel
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg föreslog i gårdagens Svenska Dagbladet att de fyra allianspartierna ska gå till val under en gemensam beteckning, Allians för Sverige. Under denna gemensamma beteckning skulle det sedan finnas listor för vart och ett av partierna. Lösningen betyder att alliansen inte riskerar att förlora en valseger på grund av att ett parti åker ut ur riksdagen.
Det är i grunden ett bra förslag. Det skulle manifestera styrkan i samarbetet. Och är det något som är viktigt för de borgerliga partierna att visa, så är det att samarbetet är långsiktigt livskraftigt och att partiegoismen kommer att stå tillbaka under en eventuell regeringsperiod. De borgerliga partierna har under sina tidigare försök vid makten inte lyckats att leva upp till det.
Att just Lars Leijonborg har gjort denna idé till sin, överraskar något. Men tyvärr är de andra partiledarna avvisande till förslaget. Riksdagslistorna är redan fastställda, och formerna för samarbetet likaså, påpekar Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson.
Är det något som är synd så är det att alliansen inte gjorde allvar av denna idé tidigare. Nu riskerar utspelet att få precis motsatt effekt; av den tänkta uppvisade enigheten blir det i stället rapporter om motsättningar i medierna. Ena stunden kommer Lars Leijonborg med ett förslag, och i nästa stund avfärdar de andra partiledarna det lika snabbt.
Varför göra den här typen av utspel utan att förankra det först? Taktiskt oslipat av Leijonborg.
Annars har borgarna, genom alliansen, för första gången ett övertag i trovärdighet. För samtidigt som de fyra partierna i alliansen kan samlas till ett gemensamt konvent, så sitter statsminister Göran Persson i en samarbetssits med ett nykommunistiskt vänsterparti och ett uppstudsigt miljöparti med krav på ministerposter.
En statsminister som inte vill kalla sig socialist för att han vill undvika att förknippas med tokstollar och förklarar att han är socialdemokrat för att han är social och demokrat, ser tydligt plågad ut när han i tv-debatter måste lyssna till sin samarbetskamrat Lars Ohlys klasshatsretorik.
Ett sådant överläge kan bara inte Allians för Sverige spela bort.
