Leijonborg behåller klöset
Som på beställning under folkpartiets landsmöte i Göteborg kom en opinionsmätning från institutet Skop, vilken gav folkpartiet klart ökade siffror. Partiet ligger nu åter på samma nivå som vid det framgångsrika valet 2002, mellan 13 och 14 procent. Detta samtidigt som huvudkonkurrenten moderaterna nästan fördubblat sin storlek sedan valet. Den moderata framgången har alltså skett utan att drabba folkpartiet, vilket är en ovanlig situation.
Så länge som det "nya" folkpartiets strategi och politik fungerar, så länge kommer den också att få stöd även av den del av partifolket som håller sig till vänster, glatt ovana som de är att arbeta för ett parti som blivit mer folkligt och populärt. Efter landsmötet, som avslutades på söndagen, kommer troligen partiets inre kritiker att ligga snäppet lägre. För hur kul är det att bråka när det går bra?
Landsmötet slipade av de allra mest kontroversiella förslagen i till exempel integrations- och kriminalpolitiken. Tyvärr försvann också några av de progressiva idéerna, som till exempel det att bilda särskilda solidaritetsbanker i utsatta områden, tänkta att ge tillgång till riskkapital för människor som annars har svårt att få lån för att starta företag. Den interna kritiken har därmed haft viss effekt, även om huvudintrycket av landsmötet är att det förnyar sitt mandat till Leijonborg att förändra folkpartiet.
Pressad även utifrån såg sig partiledningen tvungen att särskilt kasta in en debatt om den borgerliga alliansen, utanför den ordinarie landsmötesdagordningen. Detta för att visa att folkpartiet inte är alliansens mest tjurskalliga partner, såsom det framställts i media.
Nu återstår att se hur partiledningen förvaltar det mandat man begärde och enhälligt fick av landsmötet inför höstens alliansförhandlingar. På söndagen skickades ett förhandlingsbud om sjukersättningsnivån. Den bör enligt folkpartiledaren fortsätta ligga på 80 procent, men med en kontrollstation i mitten av mandatperioden. Vad exakt som är en rimlig nivå kan alltid diskuteras, men det är helt riktigt som Leijonborg framhåller att sjukförsäkringarna finns där för att de ska ge en god levnadsstandard åt den som inte kan arbeta. Det är när systemen används som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd (vilket är tydligt när till exempel olika regioner jämförs - sjukskrivnings- och förtidspensioneringstalen är orimligt höga i delar av Norrland, men låga i till exempel Gnosjöregionen), eller utnyttjas för fusk som problem uppstår.
Om då inte de av folkpartiet föreslagna skärpningarna i kontrollen av sjukskrivningarna haft effekt kan folkpartiet gå med på en sänkning av nivån. Fp-förslaget utgör ett svar på moderaternas förhandlingsinvit inför den borgerliga partiledarträffen i Bankeryd om halvannan vecka.
Det övergripande målet för den ekonomiska politiken har Leijonborg dock satt tämligen lågt; det räcker med om de borgerliga partierna i höst är mer eniga än de var i våras. Alltså att väljarna kan se en riktning snarare än en politik.
Men den ekonomiska politiken är viktigare än de flesta andra frågor vid en trovärdighetsjämförelse mellan den borgerliga utmanaralliansen och den regerande vänsteraxeln. De tre vänsterpartierna lägger ju faktiskt fram gemensamma budgetar, hur oeniga de än är om mycket annat.
