Lärarna måste våga
Men en rad reformer sjösätts redan nu i den av mångårig socialdemokratisk skolpolitik vanskötta svenska skolan.
För eleverna i årskurs ett och uppåt ska det från och med höstterminen delas ut skriftliga omdömen. Märkligt nog är lärarfacken inte odelat positiva. I stället oroas man över att dialogen mellan lärare och föräldrar ska försämras, att det blir otydligare om barnen når kunskapsmålen eller inte.
Det låter märkligt. I professionen borde rimligen ligga att vilja förmedla en rättvisande bild av vad barnen lär sig, oavsett om det sker i form av utvecklingssamtal eller om dessa kompletteras med skriftlig dokumentation. I arbetslivet i övrigt är det också tämligen uppenbart att informationen blir bättre och tydligare om den förbereds för att förmedla just det som efterfrågas.
De skriftliga omdömena är ingen stor reform, men det är en viktig markering. Förhoppningsvis innebär reformen också att åtgärder kan sättas in tidigare än i dag för att alla elever ska nå kunskapsmålen.
Av samma skäl sker från och med vårterminen en avstämning ifråga om vad tredjeklassarna kan i svenska och matematik. Det är två årskurser tidigare än förut.
Även här har höjts oroliga röster för att skolan nu riskerar att bli för svår; att det blir allvar i för tidiga år.
Oron är missriktad. Enbart det faktum att det blir tydligt om eleverna lär sig något i skolan eller inte innebär inte att det som tidigare var kul nu måste bli tråkigt. Längre än så har rimligen pedagogiken kommit för länge sedan.
Tvärtom är det bättre för alla inblandade parter om inlärningen kan ske mer med beaktande av varje elevs fallenheter än tidigare. De som inte hänger med har länge fångats upp och – förr eller senare – fått stödundervisning. Det lär fortsätta. Men de som inte har känt undervisningen som en utmaning har alltför ofta lämnats därhän.
Alla elever har rätt att känna den glädje ökad kunskap ger.
Kanske beror den uttalade kritiken från lärarnas fackförbund på att de skolreformer som nu genomförs ställer högre krav på lärarna. För så är det. När elevernas kunskapsnivåer mäts är det lika mycket en utvärdering av lärarnas förmåga att undervisa som elevernas att lära sig något.
Det lär framöver bli lika tydligt i statistiken som i SVT:s omtalade dokumentär 9Ahur viktiga lärarna är. Läraryrkets status kan med detta vara på väg att stärkas.
Det vore hög tid. Lärarutbildningarna fylls i dag ofta av motvilliga studenter. Det borde vara annorlunda; de som får förmånen att lotsa våra barn in i vuxenvärlden ska tillhöra en prioriterad skara.
I stället för att frukta en sådan utveckling borde den välkomnas.
Och då inte i första hand av fackliga skäl, utan för att den gynnar oss alla: För kunskaps- och välfärdssamhällets fortbestånd.
