Kurdernas hopp

Det talas sällan om det. Det hoppfulla Irak. När 40 irakiska kurder i går reste från Trelleborg till Köpenhamn för att rösta i det irakiska parlamentsvalet, så är det med alla mått ett historiskt ögonblick. Kurderna var hårt förtryckta under Saddam Husseins Baathregim. 1988 mördades omkring 5 000 kurder och många tusentals fler fick skador för livet i Saddams gasattack mot den kurdiska staden Halabja. Efter Kuwaitkriget 1991, då en USA-leddd storkoalition tvingade Saddam ut ur Kuwait, uppmanades kurderna i norra Irak av USA att göra uppror. 20 000 kurder beräknas ha dödats och en miljon flydde till Turkiet. Den gången gjorde USA och Storbritannien för lite och för sent för att hjälpa kurderna. Det skulle dröja över tio år innan kurderna förlät det, förlåtelsen kom med Irak-invasionen.

Kurdo Baksi skrev i Expressen den 7 december om hur den vänster han själv sympatiserat med, numera är så upptagen av sitt USA-hat att de glömt kurderna, och hellre förklarar motståndsmännens rätt i Irak än hoppas på en stabil demokrati. Kurderna runt om i världen stödde USA:s invasion i Irak och störtandet av Saddam Hussein. I kurdernas ögon är det snarare den övriga världens passivitet mot Saddam Hussein än USA:s och Storbritanniens slutgiltiga beslut att störta honom, som är det allvarliga brottet.

Man kan ha olika åsikter om invasionen i Irak, om den skulle ha genomförts, på vilket sätt och av vem, men klart är att USA-alliansen störtade Saddam Hussein och Baathregimen. När den är borta borde det vara självklart för varje demokrat från vänster till höger, invasionsförsvare eller invasionsmotståndare, att göra allt för att stödja en demokratisering av Irak. Det stödet har kurderna rätt att kräva. Det borde också en vänster som vill kalla sig demokratisk ge.