Krönika Pernilla Ståhl Vad vi lärde oss av Green

Stackars Åke Green. Han fick inte den martyrgloria han eftersträvade. Lyckliga Pingstkyrkan som kanske får många nya medlemmar som gillar det där med att vissa människor utgör en"cancersvulst". Lyckliga ståuppkomiker, som kan skoja med Green.

Pingstpastor Åke Greens söndagspredikan i Borgholms Filadelfiaförsamling är ett sammelsurium av tokigheter. Green är bokstavstrogen bibeltolkare. I den nu välkända predikan har han tagit lämpliga citat från Bibeln, blandat samman dem med egna erfarenheter och tolkningar av nyhetsartiklar för att beskriva "verkligheten". Han är mot provrörsbefruktning och homosexuella relationer; han hävdar att aids kommit från homosexuella; de som lever tillsammans utanför äktenskapet är syndare; riksdagsledamöterna kallar han för "dårar"; han hävdar att tidelag blir allt vanligare i vårt land; han är arg på att tidningarna inte kommer och intervjuar honom och så vidare. Han varnar för att Gud kommer att straffa det syndiga Sverige. SMHI, se upp: en jordbävning, översvämning eller ett monsunregn kommer snart att drabba oss ...

Man tar sig för pannan. Det är svårt att förstå att en vuxen människa i 2000-talets Sverige på allvar framför detta tossiga budskap.

Den publicitet som Green eftersträvade har han fått, med råge. Domarna i de olika instanserna har varit omskrivna och debatterade i många medier, även utomlands. Debatten och rättsfrågan har inte handlat om Green har rätt eller fel, den har handlat om man har rätt att säga de tokigheter han sade. Frågan har varit om hans uttalande om homosexuella män och kvinnor utgör hets mot folkgrupp. Medan han blev fälld i tingsrätten, friades han i hovrätten och i högsta domstolen.

Innebär HD: s beslut att det nu är fritt fram att sprida fördomar? Har homofoberna vunnit? Visst, man skulle kunna tolka domslutet så. Men en rimligare tolkning är att Sverige är en mogen demokrati som värnar yttrandefriheten och där ord möts med ord. Även stupida sådana. HD gav också en indikation på att Green var mycket, mycket nära att gå över gränsen till det straffbara. Mer än så tolereras inte, var budskapet.

Det svenska samhället har med Greendebatten lärt sig två läxor. Den ena är att Green inte är en ensam galning. Det finns djupt rotade fördomar. Kristna och muslimska religiösa extremister skriker ut sitt hat. Många gånger är detta ogillande mer subtilt. Ett exempel är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson som i SVT: s Debatt fick frågan om vad hon tyckte om homosexuella. Hon svarade att jo, hon hade en god vän som var homosexuell, men hon tyckte inte om den "homosexuella livsstilen".

Alltid detta "men".

Vi kan inte förbjuda allt som vi inte tycker bör sägas. Man bör intensifiera de polisiära insatserna mot hatbrott mot personer med annan sexuell läggning eller hudfärg. Man kan möta okunskap och rädsla med information. Men det går inte att tvinga människor att tänka annorlunda.

Den andra läxan är att vi måste våga värna det sekulära offentliga rummet mot religiös extremism. Greens svavelosande tal hölls i en pingstkyrka. En relevant fråga i sammanhanget är om han hade han kunnat säga det i en frireligiös skola driven av Pingstkyrkan.

Pernilla Ståhl är fristående skribent