Krönika Mats Wiklund Europas många röster

Margot Wallström sitter i EU-kommissionen. Det vet vi. Men vad gör människan?

Hon ägnar sig åt vad som lugnt kan betraktas som ett omöjligt uppdrag: att ge EU en kommunikationsstrategi. Ambitionen vilar nämligen på en självmotsägelse. Europa varken kan eller ska tala med en röst.

Margot Wallström skulle säkert hävda att hon alls inte är ute efter likriktning och nivellering. Handlingsplanen hon lade fram i förra veckan har som mål att göra EU mer begripligt. Wallströms åtgärder, 50 inalles, ska få organisationen att lyssna bättre på medborgarna och medborgarna att lyssna bättre på EU. Människor måste förstå, inte avskräckas, av informationen. Väck alltså med den politisk-tekniska jargongen som förpestar allt vad som skrivs och sägs från Bryssel.

Och detta är naturligtvis alldeles utmärkt. I princip vet vi ju att EU:s byråkrater och politiker är av kött och blod. Om kommissionärerna, vilket ingår i Wallströms plan, ska börja anlägga en "mänsklig dimension" till sina utspel och tal kan det hur som helst inte göra saker och ting värre.

Men jag skulle ändå inte, trots en både hög och lågt beskattad lön, vilja söka jobbet som kommunikationsspecialist i kommissionen. Problemet är ju att vad EU gör betyder olika saker för olika människor.

Ett initiativ eller lagförslag kan tyckas rakt och positivt för en tysk men uppfattas som negativt och komplicerat för en grek. När informationen ändå alltid börjar sippra ned eller spridas ut från centralt håll hjälper det föga att det finns lokala begåvningar på plats. Antingen skiljer sig deras tolkningar från vad Bryssel tycker eller också anpassas de till högkvarteret. I båda fallen bäddas för missförstånd och konflikter.

Margot Wallströms och kommissionens ändamål är gott. EU lider av ett svårartat trovärdighetsproblem som till betydande del hänger samman med dess svårighet att få kontakt med vanliga människor. Så har det varit i många år men läget blev akut efter att Frankrike och Nederländerna i våras röstade nej till EU:s nya konstitution. Ett förslag som skulle göra EU mer öppet och effektivt – just vad medborgarna vill – uppfattades i stället som en avgjord försämring.

Åt detta kunde varken de politiska etablissemangen eller kommissionen göra något. Skulle det ha hjälpt med en samordnad, så kallad kommunikationsstrategi? Nej, säkert inte.

Och inte bara av ovan angivna skäl. Varje ord som uttalas i EU:s namn är politiskt laddat, eftersom politiska beslut och politiker är involverade. Hänsyn måste alltid tas till 25 medlemsstaters olika perspektiv och intressen. Under sådana förutsättningar kan inte ens den mest professionella och moderna kommunikatör vaska fram en spännande och glasklar prosa.

EU och Europa befinner sig i ett övergångsskede. Fram till att maktskiften genomförts i Tyskland, Frankrike och Italien lär inte mycket ske. Wallströms och kommissionens svårigheter beror i grund och botten på ett svagt europeiskt ledarskap som inte vet vad det vill med Europa. Det förstår deras väljare och det är därför de inte lyssnar på EU. Ska det kommuniceras måste det nämligen finnas något att kommunicera om.

MATS WIKLUNDär fristående skribent och EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda