Krönika Mats Wiklund Europa går in i krisen

Aldrig har väl ett EU-toppmöte föregåtts av en sådan pessimism som det nu i Bryssel senare i veckan. Europas stats- och regeringschefer samlas tilltufsade, försvagade och splittrade. Vadan och varthän? Ingen törs säga något bestämt.

Låt oss rekapitulera de senaste fjorton dagarnas dramatiska utveckling.

Efter två års idogt arbete med en ny konstitution för EU, godkänd av samtliga regeringar, avvisades det eftertryckligt av väljarna i två av unionens grundarländer. Det var framför allt ett nej till politikernas sätt att föra politik. En ironisk bekräftelse på det demokratiska gapet mellan folk och förtroendevalda som ju konstitutionen avsåg att minska.

Konstitutionen kan bara träda i kraft om den godkänns av samtliga medlemsländer. Då borde den väl vara död? Storbritannien har beslutat skjuta upp sin folkomröstning på obestämbar tid. Sakta i backarna! ropas det från Berlin och Paris. Alla länder måste få säga sitt. Men den tysk-franska linjen möter motstånd. Flera länder vill blåsa av processen.

Det betyder i sin tur att den fortsatta utvidgningen kan hejdas. Bulgarien och Rumänien står på tur 2007, trodde de. Men efter Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, där oron för en fortsatt utvidgning bidrog till ett nej, har ratificeringen blivit osäkrare.

För Turkiet ser det ännu besvärligare ut. Förhandlingar mellan Ankara och Bryssel inleds 3 oktober. Men frågan är till vad nytta? CDU-ledaren Angela Merkel, med all sannolikhet Tysklands nästa förbundskansler efter förbundsvalen 18 september, är emot ett turkiskt medlemskap.

Kort och gott: Dagens EU med 25 stater och uppenbara samarbetssvårigheter lär knappast vara beredd att välkomna åtta-tio nya medlemmar. Men släpper man taget ökar samtidigt risken för utanförskap och instabilitet på Balkan.

Till eländeskatalogen måste också läggas toppmötets förhandlingar om långtidsbudgeten. Att påstå att oenighet råder är en rejäl underskattning av de skilda utgångspunkterna. Nord står mot syd, öst mot väst och – för att ge det hela en personlig inramning – Tony Blair mot Jacques Chirac. Nettobidragsländer som Sverige vill minska sina kostnader och styra över bidrag och subventioner från sydväst till öst. Inte oväntat är varken Spanien eller Italien beredda att lägga sig platta för polacker och ungrare. Britterna håller stenhårt på sin särskilda budgetrabatt från Margaret Thatchers tid men, säger Blair maliciöst, är Frankrike berett att omförhandla jordbruksstödet så… Ett utspel han vet att Chirac inte ens är beredd att diskutera.

Allt detta utspelas mot en europeisk konjunkturavmattning och en begynnande diskussion på finansmarknaderna om eurons framtid. En diskussion som säkerligen tar fart om toppmötet slutar i fortsatt oenighet.

Tony Blar talar om den europeiska krisen som en möjlighet. Nu finns chansen att debattera Europas framtid på riktigt, säger han entusiastiskt.

Hur? Med vilka deltagare? Problemet är ju att Blair och hans kolleger uppfattas som en del av problemet. Väljarna litar inte på dem. Politikernas beteendemönster, inbördes splittring och manipulativ retorik, stärker misstänksamheten.

Europas kris är ytterst resultatet av en ledarskapskris. Just därför finns tyvärr anledning att befara att detta blir en långvarig kris.

Mats Wiklundär fristående skribent och EU krönikör i Trelleborgs Allehanda.