KRÖNIKA JONAS DUVEBORN: Kyrkans övertro på amnesti

Svenska kyrkan och en rad andra religiösa samfund startar i morgon ett Påskupprop för amnesti åt alla asylsökande som har fått sin ansökan slutligt avslagen. Kravet är att de förvaltningsdomstolar som ska ta över Utlänningsnämndens arbetsuppgifter från nyår ska få börja med "rent bord".

Om det bara hade varit kyrkornas företrädare som hade krävt detta så hade det knappast varit en politisk fråga värd att lägga tid på. De religiösa samfunden får naturligtvis tycka vad de vill. Oavsett hur tokigt det är. Men nu är det så att amnestitanken har stöd av flera riksdagspartier. Miljöpartiet deltar i Påskupproret. Folkpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet har tidigare uttalat sig positivt om en liknande amnesti.

Tanken på att domstolarna inte ska behöva belastas av nämndens försummelser är naturligtvis förståelig. Om det hade varit så. Och om det vore så att det hade någon betydelse.

De som gömmer sig i Sverige har redan fått sina ansökningar behandlade. Om de vill få sin sak prövad på nytt så möter det rimligen inget hinder att så sker även enligt den nya instansordningen.

Så vilka skäl i övrigt finns i så fall för en amnesti? Jo, det argument som upprepas är att praxis har blivit hårdare och att rätten till asyl måste försvaras.

Även dessa uppgifter går att ifrågasätta. Den analys som vanligen leder fram till att praxis har blivit hårdare grundar sig enbart på statistik. "Då beviljades så många uppehållstillstånd, i dag beviljas bara så många."

De statistiska uppgifterna är det svårt att invända mot. Saken är bara den att statistiken inte stöder den slutsats som dras. Att 100 personer från Kroatien beviljades asyl 1994, men att bara 10 fick asyl 2004 beror naturligtvis på att förhållandena i landet har förändrats. Grunderna för asyl är desamma, men färre personer från just detta land har behov av skydd.

Att en amnesti för asylsökande med avvisningsbeslut skulle vara ett sätt att försvara rätten till asyl är också ett märkligt argument, för att inte säga absurt. I själva verket innebär det en försvagning av asylsystemets trovärdighet. I ett rättssäkert system ska lika fall behandlas lika. Så är det inte om en tidsgräns sätts som innebär att två personer med likartade skäl behandlas olika. Att den som kom på torsdagen får stanna medan den som kom på fredagen får åka hem.

Asylrätten värnas inte genom att den urholkas.

Nu läggs Utlänningsnämnden ner. Innebär det att alla kommande avvisningsbeslut vinner större legitimitet i kyrkans ögon? Knappast. Det vore ytterst förvånande om kyrkans företrädare plötsligt skulle tycka att avvisningsbeslut blir godtagbara bara eftersom en domstol har varit inblandad. Självfallet kommer det även efter årsskiftet att finnas mängder av asylsökande – barn och vuxna – som anser att de har blivit felaktigt bedömda.

Därför lär personer som har fått avslag i framtiden vara lika motiverade att hålla sig kvar i landet som de som får avslag i dag. Och om staten fattar ett beslut om amnesti 2005, varför skulle man då inte ta ett liknande beslut 2008?

Att gömma personer som har fått avslag på sin asylansökan är en form av civil olydnad. Det kan man som anarkist naturligtvis sympatisera med. I en krigssituation eller i en diktatur är det också naturligt att trotsa den förtryckande statens påbud.

För den som tror på lagarna som ett uttryck för den yttersta folkviljan är det dock svårt att fritt välja inom vilket område lagtillämpningen ska underkännas. Det är att förkasta demokratin.

Att den som vägrar acceptera en avvisning ska belönas med ett uppehållstillstånd strider mot alla krav på rättssäkerhet. Det må framställas som humant, men effekten är den motsatta. Fler gömda barn, fler söndermalda människor. Därför vore det bäst om kyrkan inte bönhördes. Tron på en amnesti som ett medel för att värna asylrätten är falsk.

JONAS DUVEBORNär politisk redaktör på Kristianstadsbladet.