Krönika Jonas Duveborn Hål, inte bara i energipolitiken
"Två hål i väggen." Så enkelt är det, lät statliga Vattenfall oss veta i en reklamkampanj häromåret.
Och visst är det bekvämt, när det fungerar. Bara plugga in den senaste tv:n, dvd:n eller mp3-spelaren, luta sig tillbaka och drömma vidare. Kanske nynna lite på Povel Ramels travesti på sig själv:
Var är hålen, vänner
Elanvändningen stiger stadigt. Behovet av energi är större än någonsin förut, inte bara i Sverige.
Förra veckans skrämskott alla kategorier var gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Den visade hur opålitligt Ryssland fortfarande är. President Vladimir Putin drar sig inte för att använda omvärldens beroende av rysk naturgas för att påverka politiskt. Vänligt sinnade länder, som Vitryssland, belönas med lägre priser på gas. De som vågar utmana straffas.
Den här gången var det den demokratiska utvecklingen i Ukraina som störde Putin, nästa gång kan det mycket väl handla om till exempel Tysklands agerande i någon infekterad fråga.
Röster har höjts för en harmoniserad energipolitik inom EU. Om EU-länderna kunde agera gemensamt mot till exempel Ryssland, skulle allas förhandlingsposition stärkas, heter det. Det är feltänkt. Det är inte de mångas beroende av en som ger förhandlingsstyrka, det är möjligheten att välja andra alternativ. Och frågan om energiförsörjning är inte en gränsöverskridande fråga av det slag som EU bör syssla med.
Nej, varje land måste i största möjliga mån vara med och bidra till att göra sig självt energioberoende.
Trots det uppenbara behovet av självförsörjning pågår något av ett energipolitiskt självmord i Sverige. I stället för att utveckla egna kraftkällor gör det rödgröna regeringssamarbetet oss ständigt allt mer beroende av omvärlden. Barsebäck togs väck. Inköpt kolkraftsel från andra sidan Östersjön anses märkligt nog bättre, som om utsläppen kunde avvisas vid gränsen.
Statsminister Göran Persson (s) tillkännagav på en presskonferens – efter sitt linjetal på s-kongressen i Malmö – att han skulle tillsätta en kommission för att avskaffa det svenska oljeberoendet.
Gott, så. Klimatförändringarna måste tas på allvar.
Men varför fortsätter Persson då med avvecklingen av kärnkraften? Sina brister till trots framstår denna i dag som det mest miljövänliga alternativet, vilket regeringarna i till exempel Finland och Storbritannien har insett. Om Sverige både ska avveckla kärnkraften och oljeberoendet, samtidigt som vi ska minska utsläppen av växthusgaser, lär energianvändningen i Sverige få minska rejält. Ungefär med hälften.
Svenskarna ligger efter Norge, Kanada och Island på fjärdeplats på listan över vilka som använder mest el per person. Förra året förbrukade vi 147,5 TWh el, vilket är en ökning med 0,8 procent. Fortfarande är kärnkraften, med 45 procent, och vattenkraften, med 46,7 procent, de klart största kraftkällorna i Sverige. Övriga värmekraftverk stod förra året för 7,8 procent av produktionen – medan vindkraftverken bara mäktade med 0,5 procent.
Det rödgröna regeringssamarbetet har i dag ingen lösning på hur man ska förse svenskarna med nödvändig energi.
Kanske låter den kvoterings- och kontrollvilliga kartellen på vänsterkanten därför i stället begränsa svenskarnas möjligheter att ta ut el ur väggen? Sin vana trogen anser man det kanske vara lättare att ingripa mot följderna av en felaktig politik, i stället för att rätta politiken efter verkligheten.
Ser ni hålen, vänner?
Ren frustration, jag känner!
Var – var – var?