Krönika Henry R. Leo Vart tog trelleborgsandan vägen?
När jag 1993 återflyttade till min hemstad, Trelleborg, efter 43 år i världen, fick jag ett uppdrag att hämta ett recept på Centrumkliniken. Den låg på Nygatan men var där visste jag inte och Nygatan är som bekant rätt lång. Så jag frågade läkaren som svarade "mitt emot skolan". Det låg, och ligger, två skolor på Nygatan så jag frågade vilken. Läkaren var helt ställd. Han "bara jobbade" i Trelleborg och bodde på Näset. Sedermera fick jag reda på att så gjorde de allra flesta av de som hade sin utkomst i stan. Efter arbetsdagens slut åkte de alla från stan. Till Näset, till Malmö eller till Lund. Det gällde, fick jag höra, inte bara så kallade fria yrkesutövare utan också chefstjänstemän inom näringslivet samt till min häpnad chefstjänstemän inom kommunen liksom flera journalister på lokaltidningen!. De enda inom kommunens ledning som måste vara bosatta inom Trelleborgs Kommun var de politiskt förtroendevalda!
Jag gjorde instinktivt en jämförelse hur det varit på mina tolv stationsorter utomlands och kunde konstatera att ingenstans fick en kommunalt anställd vara bosatt utanför tjänstgöringsorten. En polis i San Francisco måste bo inom stadens hank och stör för att bara ta ett exempel. Att journalister i New York, Antwerpen eller Marseille, skulle bo och vara en del av den stad de skrev om ansågs så självklart att det behövde inte skrivas ner.
När jag bodde i Trelleborg fram till 1950 var det självklart att alla som hade sin utkomst i Trelleborg också bodde där. När den snabbt växande Gummifabriken rekryterade personal utifrån, fick de hjälp med att skaffa bostad i stan. Det gällde också journalister på stadens två dagstidningar. Genom att så att säga alla, både hög och låg, bodde i stan uppstod en speciell trelleborgsanda. Alla kände alla. En läkare kände inte bara sina egna patienter utan alla andra också. Och journalisterna, från den oefterhärmliga GP-Quist på Trelleborgs Tidningen till den yngste på konkurrenten Allehanda kände sin stad och dess invånare. Att vara anställd inom förvaltningen i staden – kommunindelningen hade då inte ägt rum – och bo någon annanstans var fullständigt otänkbart.
Nu kan invändas att situationen 1950 var mycket annorlunda än nu, bland annat fanns inte bilar i tillnärmelsevis samma utsträckning. Förvisso men "någon dj-a ordning måste det finnas också inom en kommun"! En chefstjänsteman inom denna skall vara en integrerad del av Trelleborg och inte en gästarbetare här. Jag vet inte var Turistbyråns anställda bor, sannolikt inte i Trelleborg för då hade man väl inte gjort en så monumental tabbe som att trycka upp en två år gammal turistbroschyr i nytt omslag med i många fall helt inaktuella uppgifter.
I vår stad finns bl.a. en förening som heter Gamla Trelleborg. Dess årsmöten, oftast i april, är sannolikt de bäst besökta i hela landet. I år kom över 500 och den kände musik- och radioprofilen Sixten Nordström kåserade En intressant tävling ägde rum och stämningen var på topp. Man hade onekligen väntat sig ett stort uppslaget reportage i lokaltidningen dagen efter. Men icke sa Nicke. Visserligen kunde man läsa några ynka rader "om ett oväntat stort antal besökare" men inte en rad om Sixten Nordströms bejublade kåseri, eller den uppsluppna stämningen som rådde. Troligen hade journalisten bara tid att vara med vid inledningen av programmet för att hinna med bussen till Malmö eller Näset!
Till slut en historia från 20-talet. Skolpågen Per i Löddeköpinge fick av sin lärare denna fråga: "Nå Per, vim bor i Lunn"." I Lunn där bor biskopen"."De va rätt, Per, vim bor då i Malme ?" " I Malme, där bor landshövdingen. " Det va osse rätt, men, Per, nu ska du få en svår fråga vim bor i Trälleborg ? " "I Trälleborg, bor där nån" ! Ja, man frågar sig !
Henry R. Leoär tidigare diplomat och numera senior krönikör i Trelleborgs Allehanda. Henrys nästa krönika publiceras fredagen den 26 augusti.
ioh@trelleborgdirekt.net