Krönika: David Andersson Vänsterdebattörernas skeva världsbild

Irans president Mahmoud Ahmadinejad har under senare tid chockerat omvärlden med sina hätska uttalanden. Han har förnekat Förintelsen och sagt att Israel borde "utplånas från kartan". Sådana hot förtjänar att tas på allvar, inte minst därför att Iran har ambitionen att skaffa kärnvapen.

Sveriges regering har, precis som FN:s säkerhetsråd, fördömt hoten. Men på de svenska kultur- och debattsidorna har det varit påfallande tyst. Vi har inte på DN Debatt kunnat läsa något upprop mot det iranska tyranniet. Det beror knappast på att svenska opinionsbildare ogillar att skriva under protestlistor.

År 2003 publicerade Dagens Nyheter en artikel som uppmanade till bojkott av israeliska varor. Bland de många undertecknarna fanns ärkebiskop KG Hammar, DN:s ledarskribent Barbro Hedvall, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, vänsterledaren Gudrun Schyman och Berlinambassadören Carl Tham. Thams medverkan väckte reaktioner i utlandet. Den tyska dagstidningen Die Welt krävde hans avgång.

År 1999 undertecknade 178 journalister, debattörer och kulturpersonligheter – bland dem Henning Mankell, Tomas Bolme, Jan Myrdal och Göran Greider – ett upprop mot Natos intervention i Kosovo. Tonfallet var uppskruvat. Undertecknarna menade att interventionen ökade "riskerna för storkonflikt i Europa. Första världskriget startade på Balkan och i dag är det dessvärre inte uteslutet att Natos äventyrliga politik i sin förlängning kan leda till ett nytt storkrig." Inte ett ord sades om kosovoalbanernas situation. Slobodan Milosevic nämndes inte.

Som bekant ledde inte Natoaktionen till något "nytt storkrig". Däremot till att Milosevics etniska rensning hejdades.

En av undertecknarna, den i allmänhet kloke historikern Peter Englund, konstaterade senare: "Bombningens kritiker – jag själv var en av dem – underskattade Milosevics brutalitet." De flesta som skrivit under var dock inte lika självkritiska. USA:s invasioner av Afghanistan och Irak utlöste lika ensidiga protester.

För många inom vänstern tycks det vara ett axiom att alltid lägga skulden på USA eller Israel. Förvisso finns det inslag i båda ländernas politik som förtjänar att kritiseras. Det gäller till exempel den amerikanska behandlingen av fångarna på Guantánamobasen. Men det är knappast trovärdigt att angripa dessa kränkningar men blunda när värre övergrepp begås av andra länder.

När får vi se motsvarande upprop på DN Debatt mot folkmordet i Sudan, de kommunistiska diktaturerna i Kina och Kuba, Rysslands övergrepp i Tjetjenien eller Robert Mugabes tyranniska styre i Zimbabwe? När tar KG Hammar initiativ till en namninsamling med krav på sanktioner mot Iran eller Syrien?

Är det verkligen självklart att det är demokratier som skall bli utsatta för angrepp? En av de debattörer som ofta attackerar USA och Israel, chefredaktören och poeten Göran Greider, skrev häromåret i Dala-Demokraten:

"Min kritik av Israels agerande vilar också på det faktum att jag ställer högre krav på en demokrati, vilket Israel är, än på en icke-demokrati."

Israel mäts alltså, precis som USA, med andra mått än diktaturstaterna. Därmed riskerar tidningsläsarna att få en skev bild av de världspolitiska konflikterna.

David Andersson är författare och fristående skribent