Kravlös pedagogik ger sämre hjärnor

Hur skall vi bäst kunna forma en adekvat jagkänsla hos våra barn, ge dem en sann bild av vad de kan och vad de vill?

Hur skall samhällets unga hjärnor i dolda eller öppna läroplaner tillföras rätt information, de rätta korrektiven – positiva som negativa – som är helt nödvändiga för upplevelsen av det egna jagets identitet? Frågorna är David Ingvars i ett par artiklar från 1981.

Ingvar sammanfattar där mycket av sin forskning om frontallobernas betydelse för inlärning och jagbildning, senare publicerad i en berömd artikel i Human Neurobiology ”Memory of the future” (1985). Frontalloberna lär av det förgångna, filtrerar med hjälp av det inlärda det brus av information som omger oss för att sålla fram vad som är relevant, till exempel för lösandet av ett problem, och tillämpar det på framtiden. Man vet vem man är, vad man kan och klarar av. Det avgör om man har framtidstro, optimism och initiativförmåga, eller motsatsen.

Ingvar fortsätter: ”Skolsystemets lösa form idag ger alltför få korrektiv för att elevernas egenidentitet skall kunna byggas upp adekvat.”

Frontallobernas medverkan i problemlösning är en bit av den neuropsykologiska forskning som är relevant för skola och utbildning. Annan sådan grundforskning har presenterats av Nobelpristagaren Sir John Eccles.

Eccles visar i artikeln ”Learning in the motor system” från 1986 hur inlärning av komplexa rörelser – tennis, simhoppning, och så vidare – startar i storhjärnebarken men vandrar över till lillhjärnan där de befästs och automatiseras. Detta kräver hundratals, även tusentals övningstillfällen. Hur många gånger har Robin Söderling slagit sin hårda serve?

I en följande artikel, ”Mechanisms of Long-term Memory” (1986) visar Eccles att samma principer gäller kognitiv inlärning. Vi vet att det tar åtta till tio år innan inlärning av ett nytt språk är så automatiserad att färdigheten börjar närma sig infödd nivå.

Vid upprepade inlärningsaktiviteter underlättas följande inlärning, en process som kallas ”learning to learn”.

Skolan har i stort sett bortsett från kraven på upprepad övning i form av problemlösning, det vill säga hårt arbete. I skolan sysslar eleverna numera med det som är lätt och roligt. I så kallade arbetsområden, samlad undervisning, intresseområden, problembaserad undervisning med mera, låter skolan eleverna välja det som förefaller intressant för stunden. Resultatet blir brist på systematik, överblick och fullständighet.

De gamla latin- och realgymnasierna präglades av problemlösning. Såväl studiet av latin som av matematik och naturvetenskapliga ämnen, såsom de var upplagda då, bestod till största delen av problemlösning.

Skolan är numera en del av kulturen, både i västvärlden och i tredje världen. Endast i ”fjärde världen”, naturfolk och stamfolk, saknar man organiserad skola. Man förlitar sig på informell inlärning som grundar sig på ”flytande” intelligens.

Psykologen Hans Eysenck myntade två centrala grundsatser: vi har dels en naturlig ”flytande”, medfödd intelligens samt en ”fossiliserad” intelligens, den intelligens som uppstår av undervisning och uppfostran. Den fossiliserade intelligensen genomsyrar vår kultur där det skrivna språket och även matematik och andra symbolsystem spelar en central roll.

Neurovetaren Stanislas Dehaene redogör i Scientific American (november 2009) för hur hjärnan tolkar och förstår skrivet språk. Han visar i likhet med den neurologiska giganten Vernon Mountcastle samt vår egen Nobelpristagare Torsten Wiesel att mycket är genetiskt förprogrammerat i vår hjärna, särskilt i de pelarformade cellgrupperna i hjärnbarken.

Olika alfabeten anpassar sig så småningom till hjärnans förprogrammerade geometriska bilder som O, T, L, Y, C, I samt kombinationer av dessa. De uppfattas automatiskt av spädbarn till alla primater. De behöver således inte läras in. Dessa har så småningom kommit att bilda stommen i samtliga alfabetens tecken.

Även om en hel del i hjärnan är förprogrammerat, alltså genetiskt styrt till minst 85 procent, spelar uppfostran och uppfostringsmiljö en stor roll. Avgörande skillnader ryms inom återstående 10 till 15 procent. Mark Rosenzweig vid Berkeley-universitetet jämförde uppväxt i berikade kontra berövade miljöer och fann väsentliga skillnader i hjärnans finare strukturer.

Han jämförde råttor som växt upp i normala burar, med begränsad yta och lekmöjligheter, med råttor som växt upp i ljusa, rymliga burar försedda med leksaker, stegar, löphjul och bättre föda. Hjärnorna hos råttorna från berikade miljöer uppvisade dramatiska skillnader mot de andra.

Produktionen av det enzym som bryter ned transmittorsubstanserna vid synapserna för återanvändning ökade, hjärncellerna fick större cellkroppar och cellkärnor (men ej fler), de hundratusentals gliaceller som omger varje nervcell och förser den med näring ökade i antal, det blev också fler kopplingar mellan nervceller, alltså ett tätare fibersystem och därmed en tjockare hjärnbark.

Vidare fann Holger Hydén i Göteborg att hjärnspecifika proteiner bildade mönster på cellens yta vid kontaktpunkterna, fler och tätare i berikade miljöer. Allt detta ändrar hjärnans egenskaper vid inlärning. Det förklarar också effekterna vid ”learning to learn”.

Kravlös flumpedagogik och bristande systematik i undervisningen medför helt enkelt sämre hjärnor hos barn, ungdom och förstås vuxna. Flera pågående reformer kan på lång sikt förbättra detta tillstånd: förändrade läroplaner, återinförd specialundervisning, förbättrad lärar­utbildning, spetsklasser för över­begåvade barn, sanktionsmöjligheter vid oro och störande beteende, med mera.

Många decenniers felaktig skolpolitik har i hög grad förstört möjligheterna för generationer av elever och därmed påverkat samhället negativt. Att reparera detta kommer att ta decennier.