Kosovo – en huvudvärk för EU

En lång rad tjänstemän, politiker och journalister drar sina hjulburna väskor in till EU-parlamentet i Strasbourg inför den session som tog sin början i går måndag. Strömmen verkar aldrig sina. Det eviga pendlandet mellan Bryssel och Strasbourg har kritiserats länge. Nuvarande Europaminister Cecilia Malmström (fp) drog när hon var Europaparlamentariker i gång en kampanj för att göra Bryssel till EU-parlamentets permanenta hemmastad.

I storpolitikens EU lär det blir svårt. Grundarnationen Frankrike är allt för inflytelserik och prestigefull för att släppa det greppet. Att parlamentet ligger just i Strasbourg, i regionen Alsace som historiskt varit ömsom tysk och ömsom fransk, gör det än mer till en symbol för det som kom att bli grunden till EU – Kol- och stål-unionen mellan Frankrike och Tyskland. Här blandas fransk och tyskt i kultur, språk och dryckesvanor.

Men dagens EU är något annat. 27 länder och i ständig tillväxt. Allt mer svårhanterligt, med krångliga beslutsvägar och politiskt oöverblickbart – så krävdes en förändring och förenkling av unionen. När Frankrike och Nederländerna röstade nej till det som kallades för en europeisk konstitution, så såg EU ut att ha gått in i en återvändsgränd. Men, som ofta när det gäller detta europeiska projekt, så tycks det komma nya vägar framåt. Trots allt så är EU i dag världens största ekonomi – större än USA – och har klarat att hålla ihop utan att några allvarligare konflikter än verbala brutit ut mellan medlemsstaterna.

Svårare blir det när det kommer till unionens eget förhållande till den närliggande omvärlden. Slovenien är redan ett framgångsrikt medlemsland (ordförandeland just nu) och Kroatien knackar på dörren. Att införliva delar av Balkan i ett demokratiskt och stabilt EU, måste mot bakgrund av de närliggande etniskt betingade krigen i regionen anses vara en sensationell framgång.

Men med Kosovos utropande till egen stat, mot Serbiens regerings vilja, så har EU en delikat konflikt alldeles inpå knuten. Spanien med egna regioner där självständighetskonflikten ligger och pyr är ett av de inflytelserika EU-länder som motsätter sig ett snabbt erkännande av den nya staten Kosovo. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt har däremot uttalat sig försiktigt positivt om ett erkännande. Utanför EU är den återuppståndna stormakten Ryssland på serbernas sida.

EU har misslyckats med att med morötter lösa Kosovofrågan och få Serbien att snabbt anpassa sig för att bli EU-medlem. Tanken har varit att Serbien och Kosovoalbanerna sjävla skulle komma fram till en acceptabel lösning, med stöd från EU för att bygga upp civila institutioner och få till stånd en ekonomisk tillväxt och stabil demokrati i både det för europeiska förhållanden fattiga Serbien och det för alla förhållanden fattiga Kosovo. Men den serbiska nationalismen är för bergfast för att släppa taget om det underutvecklade Kosovo, och Kosovoalbanerna allt för historiskt kuvade av serberna för att acceptera någon form av serbisk tillhörighet.

Det är en knepig situation för den Europeiska Unionen. Någon gemensam strategi finns inte. Hur ska EU tackla att en del medlemsländer inte erkänner Kosovo som en nation? Men det är just sådana knepiga situationer som brukar väcka liv i de konstruktiva lösningarna. Något annat än stabil fred på Balkan har ingen råd med.

I förhållande till det är leden av väskor på hjul mellan Bryssel och Strasbourg ett väldigt litet problem.