Annons
Nyheter

Konst och klasshat

Nyheter • Publicerad 28 maj 2009

Man kan undra lite över upprördheten mot Anna Odell, konststudenten, som spelade psyksjuk. Arg skattebetalare har beklagat sig över att hennes lekar kostade stora pengar. Nåja, konst kostar en del och konstnärliga experiment är inte heller gratis. En enstaka vårdplats är dock inte så mycket ställt i relation till psykvårdens bristande resurser.

Det vore kanske bättre att betänka vad samhällets snålhet kostar många lidande människor än att beklaga den ende som blev utan vårdplats.

Annons

Lättare att förstå är omsorgen om de ofrivilligt indragna, människor som såg en olycklig medmänniska på bron, den empati och det engagemang som slösades till ingen nytta. Psykvårdens eget folk har väl mindre anledning att beklaga sig, även om det är snopet att bli dragen vid näsan. Det är ju deras uppgift att ta hand om vårdbehövande. Att det hundraelfte fallet visade sig vara fejk verkar mer som en utmaning mot prestigen, än en avsevärd ökning av det dagliga lidandet.

Att undersöka psykvården tycktes mig som en lysande idé, jämfört med de tomma provokationer man blivit van vid från konstens sida. Tilltag av typen att kissa på golvet eller bita konsthallsbesökare i benen. Men själv tvivlade jag på att något intressant kunde komma ut av experimentet. Vad kunde konsten göra som inte undersökande journalistik kunde göra bättre? Och vad skulle visas i det här fallet? Att man kan spela psyksjuk på ett övertygande sätt? Att institutionerna utövar mer våld än nöden kräver?

Maktproblematiken ligger i öppen dag – ty det är naturligtvis problematiskt med den makt man måste utöva mot den som inte förstår sitt eget bästa. Finns makt finns också risken för maktmissbruk.

Och resultatet? Inte ens Anna Odell själv tycks kunna dra några intressanta slutsatser av det hela. Det säger sig självt att psykvården måste ha tid på sig för att kunna avslöja fejk. Och vem kan alltid veta hur mycket våld nöden kräver? Det gäller såväl ingripande poliser som spännbälten.

Ingrid Elam i Dagens Nyheter har dock sett en historia gestaltad som triptyk med paralleller i Jesu lidande. Kanske finns här konstnärliga poänger, även om det inte finns några journalistiska.

Intressant är Karin Magnussons hypotes i Aftonbladet att indignationen mot Anna Odell är ett uttryck för klasshat. Det är det kanske, bara man inte förbehåller arbetarklassen detta klasshat. Arg skattebetalare behöver inte tillhöra arbetarklassen för att vara arg. Det är ett hat med medeltida rötter. Bonde- och hantverkarsamhällets hat mot lekare, som utövarna av de sköna konsterna kallades. Säkert närs det av avund och mindervärdeskänslor.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar man tjänar och hur trygg man är. Den som får en att känna sig som en enkel själ, känner man stark avsky mot. Klasshat används ibland av socialister som ett positivt ord, ett rättfärdigt hat mot översitteri och orättvisor. Den här gången handlar det dock om helt andra ting.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons