Kommunistiska idrottsskuggor

Den lilla flickan Lin Miaoke verkade sjunga ett tårgripande stycke som fängslade tv-tittare över hela världen under OS-invigningen. Men snart fick vi veta att hon bara hade mimat under sången. Den verkliga sångerskan, sjuåriga Yang Peiyi, fick inte synas i bild eftersom hon ansågs vara för ful. Den musikansvarige förklarade att "anledningen till att Yang inte fick synas är att vi ville förmedla rätt bild. Vi tänkte på vad som var bäst för nationen". Det var i "nationens intresse" att det visuella intrycket skulle bli fulländat. Och då måste vad denne musikansvarige anser vara ett ofördelaktigt utseende redigeras bort. Inget får störa bilden av den kinesiska nationen.

Några dagar senare såg vi Kina vinna såväl herrarnas som damernas lagguld i gymnastik. Unga gymnaster som i många fall har drillats sedan fyra-fem års ålder. Långa dagliga träningspass, stenhård disciplin och ett internatliv långt från familj och vänner är mer regel än undantag. Uppoffringarna har gett resultat, gulden strömmar in, de disciplinerade atleterna andas ut och kineserna är övertygade om att nationens ära har förstärks ytterligare.

I baskethallen finns en annan av de stora kinesiska hjältarna, den väldige Yao Ming med sina 229 cm och 140 kg. Både Yao Mings mor och far har varit duktiga och framförallt långa basketspelare. Kombinationen av deras längd och duglighet på basketplanen uppmärksammades av myndigheterna som föreslog att de båda skulle gifta sig för att på så sätt kunna få fram en superlång baskettalang. Människoavel med andra ord. Även här blev resultatet vad som beställts, Yao Ming är i dag en av världens bästa (och längsta) basketspelare och kineserna är säkert övertygade om att Yao Ming skänker nationen än mer ära.

Men när den kinesiska regimen är övertygad om att perfektionen och inordnandet i de kollektiva leden väcker beundran i omvärlden sitter i stället en stor del av denna omvärld kvar framför rutan med en bitter eftersmak. Vi får se kinesiska olympier som likt maskiner levererar det de förväntas, men som för det mesta gör det utan att förmedla en mänsklig närvaro. Olympiaden och de kinesiska idrottarna belyser för oss kommunismens hänsynslösa människosyn där individen inte är mer än en kugge i det stora samhällsmaskineriet. En sjungande flicka är bara värdefull så länge hon skänker skönhet till staten. Storleken på gymnasternas uppoffringar handlar inte om deras egen vilja, det är statens vilja som avgör. Och huruvida Yao Mings föräldrar älskade varandra var inte viktigt, avgörande var statens nytta av deras kommande barn. Vi ser kommunismen i ett nötskal.

Douglas Brommessonär fil dr och forskare i statsvetenskap.