Annons
Nyheter

Kommunist, feminist eller Perssonist?

En starkare borgerlighet genom färre partier, föreslår folkpartiledaren Lars Leijonborg. Har vi hört den förut?
Nyheter • Publicerad 6 november 2003

Samtidigt har ett feministparti som inte ens finns, fått så mycket uppmärksamhet att man börjar tro att tricket som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson en gång utförde med Ny Demokrati kan upprepas vid nästa val. Helt otroligt är det väl inte att ett vänsterinriktat feministparti tar upp kampen om de socialistiska väljarna. För det lär vara på vänsterkanten det partiet kan fånga sympatisörer. Vem tror på allvar att Bengt Westerberg och Gudrun Schyman skulle kunna dela partiprogram? Socialdemokraterna har inom sitt parti väl så stora spänningar som det finns inom borgerligheten. Förnyare och traditionskramare befinner sig i en ständig kamp, och det fortsätter ned i generationerna; se bara vilka konflikter det blir så fort socialdemokratiska ungdomsförbundet ska välja ordförande. Men partiet lyckas ändå driva en enad politik i riksdag och regering. Det proportionella valsystem vi har, där alla partier med en röstandel över 4 procent får representation i riksdagen, medför att fler partier kan få politiskt inflytande. En lägre spärr och partierna hade varit ännu flera. Med ett majoritetsvalssystem av brittisk modell skulle parlamentsbilden sett annorlunda ut, med två eller tre partier representerade. Vilket system som är mest stimulerande för demokratin kan man tvista om. Men precis som Lars Leijonborg konstaterar blir det fler öppna konflikter och mer positionsspel om det finns flera partier som vill spela huvudrollen i oppositionen. Med ett dominerande alternativparti så håller man lättare meningsskiljaktigheterna inom de egna väggarna. Lars Leijonborg är, stärkt av folkpartiets framgångsval, en stark deltagare i maktkampen om rollen som oppositionsledare. Men i sitt nyhetsbrev konstaterar han att: "Vi måste ju vinna nästa val och frågan är hur vi blir så effektiva som möjligt". Erfarenheterna av de borgerligas samregerande är inte direkt lovande. Många borgerliga väljare räds rent av en borgerlig regering som inte vågar ta obekväma beslut, utan mest tittar på sina egna hjärtefrågor, som inte sällan innefattar dyra reformer. Leijonborgs modell handlar om att egenintresset ställs åt sidan för att få igenom ett systemskifte. Men frågan är om det är särskilt troligt att vi får färre partier i riksdagen. Historien tyder på det motsatta, det proportionella systemet har i modern tid bjudit in nya partier, men inte slängt ut några av de etablerade -- även om det varit nära. Ny Demokrati gjorde en snabb vändning i maktens korridorer, medan miljöpartiet och kristdemokraterna (som under lång tid sågs som en märklig regional Jönköpingssekt) har fått riktigt fotfäste. Så i stället för att hoppas på partisammanslagningar i det borgerliga lägret så kanske Leijonborg får hålla tummarna för mer splittring på den röda sidan -- ett kommunistparti, ett feministparti och ett Perssonparti.

Petter Birgersson petter.birgersson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons