Köksbordet regerar

Drivkraften bakom att kommuner och regioner ska ha stort inflytande är att de demokratiska besluten ska ligga nära folket. I Sverige prövas olika former av regionalt styre, här i söder med ett direktvalt parlament - Region Skåne.

Det gillas inte av alla.

Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist och Östergötlands landshövding Björn Eriksson skrev i söndagens DN:

"De nya regionala parlamenten, liksom också landstingen, har inte samma legitimitet som primärkommunerna och staten.

Det går att samarbeta utan stora överbyggnader".

Debattinlägget är ett slag direkt i magen på företrädarna för de regionala modeller som prövas runt om i landet.

Men diskussionen om på vilken politisk nivå sjukvård, äldreomsorg, skola, kultur och infrastrukturinvesteringar ska finansieras och styras är viktig. Varje politisk överbyggnad måste bevisa sin legitimitet.

Eriksson och Stjernkvist har en teori om att vi kan identifiera oss med:

" Sverige är för många av oss en rimlig och legitim avgränsning. Vi hör ihop och bör därför lösa saker tillsammans. Lika självklart är det för de flesta av oss att vi tillhör, känner samhörighet, med andra kommuninvånare. Men vi är inte européer, och vi är inte västsvenskar på samma sätt", skriver de.

Det är tveksamt om en demokratisk modell ska baseras på vad Eriksson och Stjernkvist tror att vi känner samhörighet med. Det är nog högst individuellt, och beroende på personliga erfarenheter. Allt färre föds, växer upp, arbetar och dör i en och samma kommun. Allt fler flyttar inom och utom landets gränser. Vi studerar, arbetar, skaffar kompisar och levnadskamrater med helt andra erfarenheter än de egna. Erikssons och Stjernkvists teorier om samhörighet känns hemsnickrade och gammeldags. Det är inte självklart om det är med två, tre, fyra eller fem politiska nivåer över oss som demokratin fungerar bäst.

Det finns frågor där Bryssel- och Stockholmsperspektivet kan bli snett och det kommunala perspektivet för smalt.

Ska till exempel regeringens plötsliga infall att rädda Trollhättans bilindustri få konsekvensen att E22 i Skåne får stryka på foten? Eller ska vi regionalt kunna planera för sådana investeringar, livsviktiga för människor och näringsliv, och räkna med att de blir genomförda enligt tidplan?

Det talar för att regionala parlament har ett värde, likaväl som kommunala. Och EU-parlamentets ingripande i Buttiglione-affären visar att de folkvalda fyller sin funktion i Europa.

Men det som är mest avgörande för att reformera Sverige får inte glömmas bort: att människor får mer direkt inflytande över sitt liv och politikerna mindre. De bästa demokratiska besluten tas nämligen hemma vid det egna köksbordet.