Italiensk återvinning?

Sopberget i Neapel kan mycket väl stå som bild för stämningen i Italien inför och under parlamentsvalet som avslutas i dag: lite uppgivet, lite av "för mycket" – och med ett rejält stänk av både korruption och rättsosäkerhet. Valet är det 63:e på 62 år och mer än 30 partier ställer upp.

Stämningen har förhandsfavoriten – den konservative mediemogulen och ledaren för center-högeralliansen Frihetens folk, Silvio Berlusconi – självfallet utnyttjat. Hans vallöften har utformats därefter, precis som retoriken.

Berlusconi har en vana att formulera sig drastiskt och kanske inte alltid argumentera med bäring på politiken. Han har till exempel nyligen hävdat att kvinnor med politiska högersympatier ser bättre ut än kvinnor med vänstersympatier. Många italienare ser honom ändå som en förebild, en man som har visat att det är möjligt att förverkliga sina drömmar. Och detta alldeles oavsett sammanslagningen av Forza Italia med det reformerade nyfascistiska partiet Nationella alliansen, eller samarbetet med det invandringskritiska Lega Nord.

Störst chans att snuva Berlusconi på segern har Demokratiska partiets Walter Veltroni. Han har varit borgmästare i Rom i åtta år och leder ett nytt socialliberalt parti som gärna jämför sig med sin amerikanska namne. En avgörande skillnad är dock dels att Veltroni är en före detta kommunist, dels att hans parti består av en sammanslagning av det reformerade kommunistpartiet och liberala kristdemokrater.

De vanligen så engagerade italienarna – valdeltagandet brukar ligga kring 80 procent – har också visat vissa tecken på att sluta bry sig om vem som vinner. Berlusconis och Veltronis inställning till politiken må vara väsensskild, kruxet är bara att deras valprogram är snarlika. Bägge förordar skattesänkningar och ökade satsningar på pensionärerna. Och som i andra sammanhang där tydliga alternativ saknas uppstår en viss trötthet hos väljarna.

Till detta bidrar valsystemet, som skapar motsättningar och gör det svårt att skapa fungerande majoriteter. Det kan tyckas vara ett ödets ironi att valsystemet röstades igenom av den förra Berlusconiregimen 2005, enligt många bedömare enbart för att sätta käppar i hjulet för efterträdaren. Under de två senaste åren har Romano Prodi med sin centervänsterallians förgäves försökt regera landet med liten eller ingen majoritet. Nu kan Berlusconi drabbas av sitt eget system.

Italien behöver politisk stabilitet. Den ekonomiska tillväxten är den lägsta i Europa, italienarnas köpkraft minskar. Pensionssystemet är farligt nära kollaps. Infrastrukturen är eftersatt. Skola, vård och omsorg behöver ett lyft. Och allt i en offentlig miljö som, om den vore standard i ett land som önskar bli EU-medlem i stället för i ett av EU:s grundarländer, skulle ha lagt hinder i vägen för ett medlemskap.

Ändå lär det bli svårt att reformera valsystemet. Historien har visat att italienska småpartier alltför ofta inte tar ansvar för mer än sin egen överlevnad. Det var ett parti med stöd av 1,4 procent som hoppade av Prodiregeringen, vilket ledde till dagens nyval.

Och om italienarna väljer att återvinna Berlusconi som premiärminister – för tredje gången – är det inte säkert att frågan ens aktualiseras.