Irländska möjligheter
Trafiksituationen i Dublin är svår, för att uttrycka det milt. Ekonomer, som Brendan Whelan på the Economic and Social Research Institute, är till och med oroade över att svårigheterna ska bestå och därmed lägga en hämsko på den ekonomiska tillväxten. Den sedan årtionden pragmatiskt inriktade regeringen – oavsett vilka partier som har suttit i den – har därför följdriktigt reagerat. Under en tioårsperiod ska 34 miljarder euro satsas på infrastrukturen, och säkra den ekonomiska tillväxten.
För det är just så irländarna tänker. Bara om den gemensamma kakan växer har alla en möjlighet att få det bättre. Det innebär visserligen att en del får högre inkomstökningar än andra, men sammanlagt får alla det bättre. Rättvisan ligger i möjligheten, inte i den statliga fördelningen.
Irländarna vet hur det är att vara fattiga. Industrialismen, som föddes i Storbritannien, nådde aldrig den gröna ön. Man förblev jordbrukare, och försökte senare skydda sin inhemska tillverkningsindustri med skyddstullar. Den keynesianska politiken med stora offentliga satsningar ledde senare till en enorm statsskuld och höga skatter.
1987 beskrev den brittiska tidskriften the Economist irländarna som "fattigast av de rika". Samma år kom irländarna själva till insikt om att de hade kommit till vägs ände. Krismedvetandet var väckt, och den ekonomiska politiken lades om. I stället för fortsatt protektionism blev Irland ett av världens mest frihandelsvänliga länder. Utländska företag lockades till ön. Skatterna på alla nivåer började sänkas.
När detta sammanföll med högkonjunkturen i USA, IT-boomen och öppnandet av EU:s inre marknad visade det sig att Irland hade vänt politiskt i precis rätt ögonblick. Att man dessutom hade turen att ha en ung, välutbildad befolkning innebar att man hade en rejäl arbetskraftsreserv. Under 1990-talet växte den irländska ekonomin med tvåsiffriga tal, och man började tala om "den keltiska tigern" med referenser till de sydostasiatiska tigerekonomierna.
1997 hade Economists beskrivning av Irland ändrats till "Europas klarast lysande", stjärnan i klassen. Fackliga organisationer, arbetsgivare och de politiska partierna gick hand i hand i den ekonomiska politiken. Stabilitet på arbetsmarknaden ersatte de tidigare återkommande strejkerna.
Irländarnas förändringsbenägenhet har blivit en konkurrensfördel. Globaliseringen har förändrat vad som krävs för internationell konkurrenskraft. Man kan inte längre konkurrera med billig arbetskraft, och försöker inte ens. Nu är det exklusivitet som gäller. Man rekryterar aktivt de bästa forskarna i världen, bygger kluster inom högteknologiska områden och förfinar sitt utbildningssystem.
Detta är också Brendan Whelans slutsats. Mycket av det som omvärlden avundats Irland för går inte att kopiera. Men han är också mycket tydlig med att det finns två nyckelfaktorer som är internationellt gångbara. Fokuseringen på näringslivet med en flexibel arbetsmarknad och satsningen på utbildning.
Efter några dagar i Dublin och med ett besök på den socialdemokratiska partikongressen i klart minne är det slående vilken skillnad i mentalitet som råder mellan Irland och Sverige. Bägge länder sanerade sina statsfinanser under 1990-talet, men när den svenska regeringen avslutade reformarbetet fortsatte irländarna. Socialdemokraterna orkade inte ända fram, och tog aldrig tag i den tröga svenska arbetsmarknaden.
I socialdemokraternas Sverige är tryggheten viktigare än möjligheten. Tänk om vi kunde anamma lite mer av den irländska attityden: att möjligheter skapar trygghet.