Intet nytt på s-fronten

Att Mona Sahlin sparkade Pär Nuder från posten som ekonomisk politisk talesman för socialdemokraterna borde inte ha förvånat någon som är det minsta intresserad av politik. Då är det mer förvånande att Sahlin inte har gjort mer för att forma partiet efter sitt huvud. En ny ledare i en organisation skaffar sig självklart de personer på nyckelpositioner runt omkring sig som han eller hon vill ha och litar på.

Och Pär Nuder var onekligen en väsentlig del av den Perssonska socialdemokrati som inte lyckades försvara regeringsmakten.

Särskilt förvånande är det kanske inte heller att Sahlin ersatte Nuder med Thomas Östros. Det tyder på att Sahlin inte är ute efter några revolutioner. Östros är en gammal lojal partigängare, som allt mer kommit att inrätta sig i ledet. Från att på 1990-talet ha talat om behovet av förnyelse i den ekonomiska politiken har han hamnat i den socialdemokratiska mittfåran. Lite som Mona Sahlin själv har han gått från förnyare till förvaltare av det traditionella.

Man kan skoja flitigt om Östros oförmåga att synas på blekt tidningspapper – och det har också gjorts. Det är inte någon Bodströms attraktionskraft den nye ekonomisk-politiske talesmannen bjuder på.

Sådant kan nu kompenseras med kompetens och en lång historia av politiska framgångar. Få minns några stora politiska insatser signerade Östros, men lång och trogen tjänst har i alla fall Östros på sitt tillgångskonto.

Nu har socialdemokraterna rejäl medvind i opinionen. Det gör att Mona Sahlin inte ser behovet av någon radikal förnyelse. Något som kan vara hennes stora misstag. Att den politiska linjen i den ekonomiska politiken i huvudsak ligger fast även Post-Nuder kan man konstatera i den debattartikel som duon Sahlin/Östros skrev i DN i går.

Retoriskt finns det en skillnad. Socialdemokraterna återtar arbetslinjen som begrepp, och hävdar att det är moderaterna och alliansen som svikit den. Som exempel på det drar de upp det kommunala vårdnadsbidraget, som de lovar avskaffa när de tillträder makten.

Kritiken mot vårdnadsbidraget i sig är riktig, men det utgör i det stora hela en marginell fråga. Det är dessutom något märkligt att vårdnadsbidraget å ena sidan påstås vara så litet att ingen människa har nytta av det, men å andra sidan påstås utgöra ett stort hinder för kvinnorna att gå ut i jobb. En generös föräldraförsäkring – som socialdemokraterna föredrar att bygga ut ytterligare framför vårdnadsbidraget – är ju något som i ännu högre grad lockar till att arbeta mindre.

Huvudsakligen handlar duons utspel ändå om en kärleksförklaring till den gamla socialdemokratiska politiken. Det är den som ska återställas: A-kassan ska höjas, liksom sjukförsäkringen. De höjda skatterna i form av avskaffade förvärvsavdrag, som blir den praktiska konsekvensen talar de tunga sossarna däremot inte om.

Får man tro eftervalsundersökningarna så är höga skatter betydligt mindre populärt än vad socialdemokrater utgår ifrån. Det kommer att bli tuffare än Sahlin och Östros tänker sig att förklara att låg- och medelinkomsttagare ska betala över tusen kronor mer i månaden i inkomstskatt med deras politik.

Hade socialdemokraterna inte bjudits på alliansregeringens fumlande i en lång rad ministertillsättningar och skattetekniska frågor, så hade opinionsvinden inte vänt så snabbt. Då hade pressen på förnyelse av socialdemokratin varit hårdare. En utebliven förnyelse kan betyda att socialdemokraterna inte vinner tillbaka mittenväljarna när det väl gäller 2010.

•••

ººGöran Persson kritiserade i valrörelsen avdragsrätten för hushållsnära tjänster skarpt. Nu utnyttjar han avdraget själv, enligt Aftonbladet. Det är naturligtvis helt i sin ordning. Jag funderar på att göra likadant...