Individen före nationen

Handen på hjärtat: Är du patriot? Självklart, svarar nog många. Särskilt nu när det är OS.

Patriotism handlar om att älska sitt land, att arbeta för allas gemensamma bästa. Patrioter finns i alla politiska läger.

Andra är säkert mer tveksamma. Patriot är inte bara ett amerikanskt luftvärnsrobotsystem, utan också en del av USA:s plan för att bekämpa terrorism efter 11 september 2001, Patriot Act.

Här vandrar tankarna.

Den goda kärleken till vårt land svärtas ned, blir till statligt kontrollerade övergrepp, ger en bitter bismak av sämsta sortens nationalism.

Men de vandrar fel.

Visst har den amerikanska patriotismen missbrukats, men den vilar inte på samma nationalistiska grund som vi lätt får det till här hemma. Tvärtemot vad svenska nynazister och sverigedemokrater som skränar om patriotism anser, menar amerikanen att individen går före nationen. Det är genom nationen och dess skyddsmekanismer som individuella rättigheter skyddas och solidariteten frodas. Man bidrar efter förmåga. Man tar inte bidrag bara för att man förmår.

I många länder är patriotismen självklar. Dessvärre är den sällan en lika god drivkraft som i USA.

Frankrikes "ekonomiska patriotism" är en omskrivning för protektionism.

I en kulturartikel i Sydsvenskan (29/6) skrev professorn i mänskliga rättigheter och demokrati Ian Buruma tänkvärt om Kina och patriotismen inför OS. I auktoritära stater blir patriotismen en ersättning för demokratin. Olympierna är "soldater för en nationell sak". Förlust är inte bara personlig besvikelse utan också nationell skam. Kineser som stödjer utländsk kritik mot Kina anses vara landsförrädare.

Men man behöver i och för sig inte gå så långt som till Kina. Kollektiv masshysteri döljer sig på betydligt närmare håll.

När jag senast såg MFF på Malmö Stadion hade min medföljande dotter svårt att följa matchen. Hon skakade på huvudet och uttryckte förvåning över de i publiken som inte kunde se spelet utan att ivrigt och högljutt låta alla andra få veta hur illa de tyckte om motståndarspelarnas företräden.

Det var inte annat än att hålla med: hon hade rätt. Vuxna män och kvinnor tycks förvrängas mentalt på läktarplats. Och hur skulle jag intellektuellt hederligt kunna försvara agerandet med att det bara var uttryck för lokalpatriotism? Effekten av deras kärlek till MFF var ju inte vare sig god eller till det bättre – för någon. Den var inskränkt. Och den skadade andra. Dessutom utan att alla påståenden som yttrades varken kan sägas ha varit sanna eller relevanta.

Är patriotism – lokal eller nationell – då enbart av ondo?

Väl balanserad kan fosterlandskärleken självklart bidra till att fler får en känsla av sammanhållning. Om den inkluderar en samsyn kring våra grundläggande värderingar kan den bidra till ett mer friktionsfritt samhälle.

Men patriotismen missbrukas så lätt. Blir ensidig och förlorar balans och perspektiv. Precis som sämsta sortens läktarjournalistik.

Låt oss vara patrioter och heja på Sverige i OS. Men låt oss också minnas att vi inte blir bättre bara därför att Stefan Holm eller någon annan som bara råkar komma från samma land som vi hoppar högst just för tillfället.

Och låt oss aldrig acceptera minsta gnutta patriotism som motivering för att vi på den politiska arenan ska ha överseende med allt som ska göras för vårt bästa. Då krävs helt andra kriterier.

Jonas Duveborn är politisk redaktör på Kristianstadsbladet.