In från vänsterkanten
Helgens sommartal från tre av riksdagens partiledare har på sina håll karakteriserats som en rekordtidig start av valrörelsen 2010. Det är väl tillspetsat, även om Fredrik Reinfeldts (m) utannonserade höstdebatter med oppositionen och Mona Sahlin (s) nog skulle kunna anses bära prägeln av valdueller.
Men oavsett vad vore det önskvärt om återkommande debatter mellan regeringschefen och oppositionsledaren under åren mellan valen blev legio. Även i den politiska vardagen finns det anledning för partierna att utanför riksdagen och i debattform visa på skillnader i politiska visioner. Inte minst för att understryka att väljarna tillmäts betydelse trots att det inte handlar om att få förnyat förtroende.
Samtidigt ska man vara medveten om att Reinfeldt är i större behov av debatterna än vad Sahlin är. Hon lever högt på att spela på volley och ta tillvara på de gratistillfällen som regeringens missgrepp bjuder, som hanteringen av FRA-lagen.
Det är också i detta sken som Sahlins löfte om att riva upp FRA-lagen om s kommer till makten efter nästa val, ska ses. Hon har avlyssnat opinionen och driver frågan trots att det ursprungligen var ett s-förslag, och trots att en s-regering med största sannolikhet hade drivit igenom ärendet lika lomhört som alliansregeringen.
Det är dessutom så att Sahlin, när hon gång på gång ska konfronteras med Reinfeldt om hur hon vill lösa vår tids samhällsproblem, löper större risk att stöta bort potentiella väljare än när hon bara reagerar på regeringspolitiken.
Lika illa för Sahlin är det att ideligen försöka slingra sig ur frågan om vem hon vill samregera med.
Det är långtifrån säkert att dagens opinionssiffror står sig, och det är heller inte säkert att miljöpartisterna, när det väl kommer till kritan, i förväg vill binda sig vid att bara kunna stödja s.
Inför tidigare val har de gröna visat intresse för att ta steget över till de borgerliga under förutsättning att "högerspöket" moderaterna inte varit med. Efter Reinfeldts omvandling av m kan det argumentet inte längre anses vara lika giltigt.
Mot denna bakgrund är det – trots Sahlins ljumma inställning till vänsterpartiet; om hon ska vinna medelklassväljarna är det bättre att markera avstånd än att omfamna gamla kommunister – fortfarande intressant vad v gör och säger. När Lars Ohly (v) på söndagen sommartalade i Gnesta var det också som om detta var hans utgångspunkt.
Under Almedalsveckan var han bekymrad över att samarbetssamtalen mellan de tre rödgröna partierna stannat av. Samtidigt blev han utmanövrerad när Sahlin och Maria Wetterstrand (mp) meddelade att de två hade kommit överens om att riva upp FRA-lagen. Ohly hade inte ens informerats.
En orsak till att de rödgröna har haft svårt att komma vidare i sina samtal har varit att Ohly – till skillnad från s och mp – vägrat acceptera alliansregeringens jobbskatteavdrag. Nu förefaller Ohly vilja tänka om och ansluta sig han också, och prioritera minskat skattefusk framför ökat skattetryck.
Frågan är bara varför skattetrycket ska hållas uppe om staten lyckas driva in mer av de 133 miljarder kronor som varje år hålls undan från beskattning.
Sahlin klarar sig nog inte utan Ohly. Frågan är om hon klarar sig med honom.
