Hyrans dolda pris
I två omgångar har jag misslyckats med att bo i Stockholm. Utöver läget i Europas utkant är det egentligen inget fel på staden. Där finns mycket att göra och se på och jag hade många goda vänner där.
Tyvärr uppvägdes allt detta av den fullständigt vidriga bostadssituationen. Letande, budande och dealande upptog mycket av såväl fritid som middags- och krogkonversationerna i det sociala livet. Umgänget kunde uppdelas i två grupper: De som letade efter lägenhet och aldrig pratade om någonting annat. De som hade hittat lägenhet och aldrig pratade om någonting annat. Underförstått ville alla lämna grupp ett och lika underförstått ansågs de i grupp två lite lyckosammare och lite mindre losers än grupp ett. En riktig stockholmare behöver inte vara född innanför tullarna (väldigt få är det). Men hon har definitivt "våning" och förstahandskontrakt.
Bristen leder naturligtvis till en svart marknad. Ett förstahandskontrakt är en värdehandling med en värdeutveckling som överstiger de flesta andra. Numera påstås handeln av förstahandskontrakt på hyreslägenheter försiggå helt öppet i Stockholm och P1Morgon ägnade en stund åt fenomenet i tisdags. Upp emot 150 000 kronor per rum påstods det kosta för ett förstahandskontrakt inom tullarna och svarthandeln beräknas omsätta några miljarder om året.
Märkligt nog ägnades inte programtiden åt särskilt mycken analys kring vilka krafter som är i rörelse och som skapar detta uppenbara missförhållande. I stället tilläts företrädare för hyresvärdar och hyresgästförening att utan särskilt mycket intellektuellt motstånd från programledaren moralisera över svarthandeln.
Som den klåfingrige redaktör jag är, kunde jag inte undslippa mig en besk kommentar i min blogg, detta utmärkta instrument att dagligen och löpande kommentera nyhetsflödet. Inlägget kommenterade bristen på analys och att hyresregleringen - i form av så kallade bruksvärdeshyra - är en del av problemet. Eftersom Internet är som det är hade jag inom kort en tillrättavisande kommentar från Hyresgästföreningens ledning som påpekade att det var ingalunda hyresregleringen som gjorde det olönsamt att äga hyreshus och att svarthandeln och bostadsbristen berodde på dålig planering, byggfusk och höga byggpriser. Intressant nog nämndes också brist på konkurrens.
Självklart ligger även de här variablerna bakom att inte bara Stockholm och andra storstadsområden och studentbostäder, utan även attraktiva centrumlägenheter i relativa småstäder som Ystad och Simrishamn numera går att handla med. Men en avreglering och en friare hyressättning skulle definitivt inte skada. Att "vanligt folk" inte skulle ha råd att bo i innerstaden om marknadsmässiga hyror gällde låter förstås fint och solidariskt. I verkligheten har vanligt folk inte kunnat bo i innerstaden på decennier, eftersom den svarta marknaden sugit upp skillnaden mellan bruksvärdeshyran och vad den högsta budgivaren är beredd att betala på en lägenhetsmarknad där det råder både brist och prisreglering. Att det vanliga folket dessutom solidariskt tvingas betala de underprisade hyrorna i innerstaden med de överprisade hyrorna i allmännyttan i landets utflyttningskommuner - där det knappast råder brist - är ytterligare ett bevis för att reglering och planering skapar brist och svart marknad. För att inte tala om skattebortfall.
Det enda raka blir därför att legalisera handeln och beskatta den, precis som med villor och bostadsrätter.
Låt därför hyresvärden sätta hyran där han vill och hyresgästen sälja kontraktet till vilket pris och till vem han vill.
Mycket sämre kan det ändå inte bli.
Ola Tedin är politisk redaktör på Ystads Allehanda