Hur söka sanningen?

De demokratiska ländernas kamp mot den globala terrorismen är prioriterad. Självklart. Ingen möda får sparas för att förhindra dess brott mot mänskligheten. Värre är att den goda viljan alltför ofta leder till att tidigare klara gränser mellan effektivitet och integritet i brottsbekämpningen bryts. I Sverige leder justitieminister Thomas Bodström (s) utvecklingen mot ett Storebrorssamhälle enligt metoden "de små stegens tyranni". På andra håll går det fortare fram.

När USA:s president George W Bush förklarade krig mot terrorismen var det retoriskt välfunnet. Dessvärre har brottsbekämpningsmetoderna förvandlats till krigstidsvarianter – och passerat även vad som är tillåtet enligt krigets lagar.

Nu senast har en ny tortyrskandal blivit hett omdebatterad i USA. Före detta irakiska fångar hävdar att amerikanska fångvaktare har hetsat hungriga lejon mot dem. USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld förnekar, och hävdar att uppgifterna är påhittade.

Mot bakgrund av tidigare tortyrskandaler i bland annat Abu Ghuraybfängelset i Bagdad är det svårt att omedelbart fästa tilltro till Rumsfelds bestämda hållning. Det har tidigare stått klart att okonventionella metoder i hanteringen av fångar har uppmuntrats från högsta nivå. Förhoppningsvis kommer det att komma fram fler uppgifter som visar vad som egentligen har hänt.

Uppgifterna i tisdags om att amerikanska soldater i Irak har upptäckt ett hemligt tortyrcentrum skickar för övrigt tillräckliga politiska chockvågor. Det övervåld och förtryck som irakierna skulle befrias från tycks fortfarande förekomma, fast nu i säkerhetsstyrkornas regi.

Klart är att kriget mot terrorismen – och den kriskänsla som denna har utvecklat – har påverkat amerikanerna. Enligt en opinionsundersökning som publicerades i går anser nära hälften av dem, 46 procent, att bruket av tortyr mot misstänkta terrorister i syfte att få information kan vara berättigat. Endast 32 procent av de tillfrågade tycker att tortyr är en metod som inte får användas över huvud taget.

Visst går det att förstå förespråkarnas ångestfyllda tilltro till tortyr. Liv står mot liv. Motståndaren saknar samvete. Varför ska bara den ene parten då binda sig vid konventioner som hindrar "sanningen" från att komma fram?

Kruxet är bara att värnandet av mänskliga rättigheter är demokratins kärna. Ingen vet egentligen vad som erkänns under tortyr. De uppgifter som säkerhetstjänsten skulle kunna få fram med våld må vara behjälpliga för stunden, men i förlängningen förlorar hela civilisationen på att människors värdighet kränks. Ingen får utsättas för grym, omänsklig behandling – oavsett syfte.

Därför vore det önskvärt inte bara att det klarläggs vad amerikanska fångvaktare gör, utan också att den högsta politiska ledningen blir tydligare kring vilken typ av samhälle man önskar.