Henry R LeoMakt och begär

Artister av olika slag har sedan urminnes tider fått kompensation för att underhålla både herrskap och vanligt folk. Bröd och skådespel brukade det kallas. Det låg ingenting onormalt i det, inte heller i att arvodet steg efter prestation. Desto mer folk man drog, desto högre gage. Från slutet av 1800-talet kom idrotten att bli en underhållningsform som drog stora skaror men där var det fråga om skådespel utan bröd eftersom obegripliga amatörbestämmelser förbjöd ersättning till utövarna. Men inte till arrangörerna som gnuggade händerna över pengarna som rullade in. Bit efter bit urholkades emellertid hyckleriet och även idrottsutövarna, de som drog folk, fick betalt, även där i varierande grad alltefter skicklighet och stjärnglans. Det var inte många som invände mot det, inte heller när det gällde förvärvslivet i allmänhet. En chefstjänsteman, som hade högre ansvar, hade högre lön än sina underordnade. Denna acceptans gällde så länge det fanns en rimlig relation i löneskillnaderna.

Någon gång under senare delen av 1900-talet kom, genom det seklets många tekniska innovationer – oändligt många fler än någonsin tidigare i världshistorien – dessa proportioner att helt förryckas och megastjärnornas gager nådde astronomiska höjder. En fysiskt utvecklad begåvning kan i dag tjäna mer på en vecka än vad farfar tjänade in under hela sin aktiva tid. Dessa superstjärnor är ibland mentalt underutvecklade, något som en gaphals i ett svenskt popband gav ett bedrövligt bevis på nyligen i samband med invigningen av Sveriges nya ambassad i Washington. Denna fartblindhet som popsångare och idrottsstjärnor drabbades av spreds också till affärslivet där vd:ar beviljade sig så oförskämt höga löner och fallskärmar att normala människor tappade förtroendet för samhället.

Denna fartblindhet har sin andliga tvilling i maktfullkomlighet. Att alla världens despotiska diktatorer är fullkomligt besatta av maktbegär är allmänt känt. Det var detta begär som ledde dem till maktens tinnar och väl där omger de sig av en hel hord servila jasägare som hjälper till att undertrycka alla försök till opposition. I fria demokratiska länder där folket självt får välja sina ledare är den risken oändligt mycket mindre. Alldeles speciellt i stater med två jämnstora partier där maktskifte är mycket vanligt. I USA kan till exempel en president bara väljas två gånger – det längsta ettparti innehaft presidentämbetet är 20 år – och i Storbritannien är det längsta ettparti regerat oavbrutet 18 år. I Sverige har vi som bekant ett flerpartisystem, där ettparti, socialdemokratin, redan från det att allmän rösträtt infördes kom att bli avsevärt större än något av de andra, tidvis större än de andra tillsammans. Sedan 1932 har s regerat under inte mindre än 65 år. Under de perioder – 1976 – 1982 och 1991 – 1994 (sammanlagt nio år) som de borgerliga haft makten, har det bara varit till låns eftersom hela systemet varit så socialdemokratiskt genomsyrat att det visat sig omöjligt att inom denna begränsade tid åstadkomma annat än kosmetiska förändringar. Kända sossar, bland annat förtjusande Marita Ulvskog, trodde ju till exempel på fullt allvar att den borgerliga valsegern 1976 berodde på en statskupp.

I vårt kära Trelleborg har sossarna regerat oavbrutet i 85 år och sossetänkandet har gått så långt att när jag planerade att skriva en artikel om upprinnelsen till Trelleborgs hamn under tidig medeltid fick jag av kommunen rådet att vända mig till Arbetarrörelsens Arkiv! Socialdemokraternas starke man kunde i år inte fatta att partiet förlorat makten. Han sänkte sig till och med så lågt att han försökte sy ihop en pakt med sverigedemokraterna, som både han och hans parti inte velat ta i med tång före valet! Sånt har jag för mig brukar kallas skamgrepp inom den idrott som den inte helt ahlsmäktige lär ha sysslat med i sin ungdom.

Henry R. Leo är tidigare diplomat och numera senior krönikör

i TA. Nästa krönika av Henry publiceras 15 december.