Henry R Leo:Leva eller låta dö

George W Bush, som väl inte precis toppar popularitetslistan i Sverige, är som bekant en uttalad motståndare till abort. Samtidigt är han en övertygad förespråkare för dödsstraff. Många efterlyser med rätta logiken i detta. Om man, som Bush, anser att samhället har rätt att ta liv i det ena fallet – en dömd person – måste väl detta i konsekvensens namn också gälla det andra, det ofödda barnet. I vårt land avskaffades tack och lov dödsstraffet för mycket länge sedan (1921) och jag har under hela mitt medvetna liv aldrig hört någon svensk politiker säga sig vilja ha det tillbaka och det tror jag gäller de allra flesta svenskar. Men samtidigt har vi i Sverige sedan 1975 världens mest liberala lagstiftning när det gäller abort. Vi gör oss därmed, är jag rädd, skyldiga till samma logiska kullerbytta, fast omvänt, som den amerikanske presidenten!

Sedan lagen om fri abort infördes 1975, har nämligen 1,1 miljoner foster aborterats i Sverige, det vill säga i genomsnitt 30000 per år. (2006 översteg siffran 36 000). Det är vida mer än i något med oss jämförbart land och knappast något att vara stolt över. Men när någon dristar sig att kritisera detta, rusar den politiska korrekthetens villiga hantlangare genast till och talar om den fasansfulla tiden när abort gjordes illegalt och utan medicinsk kontroll. Har man helt glömt att fram till 1975 gjordes i Sverige – i motsats till i de flesta med oss likvärdiga länder – helt lagliga aborter på sjukhus och av medicinskt utbildad personal. Skillnaden är att då föreskrev lagen att ett av nedanstående fyra villkor måste föreligga, nämligen 1) att risk för kvinnans liv förelåg, 2) graviditeten tillkom efter våldtäkt, 3) fostret var gravt deformerat, eller 4) kvinnan levde i ekonomisk och social misär.

Trots dessa inskränkningar var Sverige betraktat som ett föregångsland inom området. Jag vet, för under mina första årtionden i svensk utrikestjänst har jag i länder som Frankrike, USA och Belgien personligen handlagt en hel rad ansökningar från gravida kvinnor att få göra abort i Sverige. En annan sak som i Sverige helt sopats under mattan är att när den nuvarande lagen började förberedas på tidigt 70-tal, mötte den hårt motstånd, inte bara från värdekonservativa kristna utan också, och i minst lika hög grad, från kvinnoorganisationer. Dessa betraktade nämligen förslaget som en ren kvinnofälla, tillkommet av manliga sexualliberaler inom vilda vänstern som genom en sådan fri lag kunde få utlopp för sina lustar utan risk för obehagliga konsekvenser för egen del.För visst har kvinnan rätt till sin egen kropp!

Att yrkesmässigt representera Sverige i andra länder, som jag gjorde under fyra årtionden, var relativt sett avundsvärt. Vi slapp till exempel våra amerikanska kollegers problem med att förklara eller försvara rasmotsättningar, dödsstraff och mycket annat och vi hade inte britternas eller fransmännens koloniala belastning att dras med. I stället kunde vi stolt peka på hur vi utan inbördeskrig eller förlamande strejker kunnat avlägsna klassklyftor och uppnå en utomordentligt hög levnadsstandard, högre kanske än något annat land. Vi kunde också tala om hur väl vi vårdat vår natur, något som alla besökande lätt kunnat konstatera. I det fallet gällde det emellertid att tala med små bokstäver, mycket små, ty det var, för att använda en cricketterm "a sticky wicket" (en klibbig klubba) för hur kunde vi förklara och försvara ett samhälle där det,å ena sidan, är straffbart att trampa ned en blåsippa i en allmän park men inte,å den andra, att släcka ett fungerande människofosters liv! Fostrets rätt att leva avgörs istället helt av huruvida det är planerat eller önskvärt. Den ekvationen går liksom inte ihop. Försvarsargumentet hade onekligen stärkts om vi, i likhet med de flesta andra västerländska länder, kunnat bredda den seriösa samhällsdebatten – politiskt och massmedialt – till att omfatta också etik och moral och inte bara handla om miljöförstöring, skatter och a-kassa.