Henry R Leo: Varför inte tala klarspråk?
Sverige har i rätt många år i flera avseenden framstått som ett föregångsland. Ett av de allra tidigaste exemplen härpå var att inte publicera namn på en misstänkt förbrytare. Tanken var givetvis att ingen skall dömas i pressen. Så kan ju lätt bli fallet när namn, och ibland bild, sätts på tidningarnas första sidor.
När jag var ung, och det var länge sedan, talade man om "en målare" eller "en diversearbetare". Ibland kunde det röra sig om en direktör och om brottet begåtts i en liten ort, där det kanske bara fanns en direktör och ett par målare, kom man att tänka på att det kanske inte var så där helt lyckat.
Då övergick man till att tala om vederbörandes ålder. En trettiosexåring i Sala är kanske inte lika lätt att identifiera som en målare, så istället skrev man om "hur en trettioettåring slog ihjäl en trettiotvååring medan en annan trettioettåring klarade sig med lättare skador".
Eftersom mig veterligen inget annat land har tagit efter vårt identitetskydd utan fritt publicerar namn, har pressens munkavle förlorat sitt vällovliga syfte. I dagarna talas i SVT och Sveriges Radio om den 52-åring som för 15 år sedan misstänks ha begått de fasansfulla dåden mot tioåriga Helén Nilsson och 26-åriga Jannica Ekblad. 1989 var ju den misstänkte gärningsmannen inte 52 utan 37 år. Eftersom hans namn redan dag ett publicerades i bland annat våra grannländers tidningar, vilket senare också nämns i svenska i kvällstidningar och på TV4:s nyhetssändningar, blir det närmast löjeväckande att fortfarande höra om "52-åringen".
Att bli förlöjligad är en sak, men att försvåra tillfångatagandet genom denna dimridå av politisk korrekthet är en helt annan. Eftersom Sverige utvecklats från ett homogent till ett heterogent samhälle, har man blivit speciellt känslig för att aldrig tala om en misstänkt gärningsmans utländska påbrå.
Risken till främlingshat ansågs vara uppenbar. Ett exempel på hur fel detta kan slå är ett fall i slutet av nittiotalet.
Då mördades brutalt en 30-årig kvinna, sannolikt av sin egen man, som placerade den döda kroppen i en skogsdunge på E 6 mot Göteborg.
Allmänheten uppmanades att hålla utkik efter mannen, som var i 35-årsåldern och som färdades i en bil av märket Renault. Man uppgav till och med årsmodell och registreringsnummer. Men man undvek sorgfälligt att nämna att både mannen och hans mördade hustru var somalier!
Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes var att slå fast att just denna uppgift var i sammanhanget – att hjälpa polisen att gripa mannen – den avgjort mest intressanta.
Alla, inte minst de invandrare som aldrig begår några brott, skulle tjäna på om vi slutade hyckla och i stället talade klarspråk.
Henry R Leo
är tidigare diplomat och numera seniorkrönikör i Trelleborgs
Allehanda