Henry R Leo: Språket är nyckeln till allt

James Charles Chingos (1922–2002) var amerikan och min svåger i över trettio år. Han var född på Manhattans Lower East Side i New York City. Hans föräldrar kom från Grekland, hans far lärde sig engelska så pass att han kunde försörja sin familj medan modern aldrig lärde sig det språk som talades i hennes nya hemland. I hemmet talades grekiska, vilket därmed skulle betraktas som Jimmy's modersmål, något som han som vuxen inte ville medge.

Hans naturliga språk var nämligen engelska, det talade han med sina syskon, med sina kompisar och det var det språk han fick sin skolutbildning på. Under andra världskrigets slutskede var Jimmy telegrafist i amerikanska flottan. Han talade då precis samma slags engelska som sina skeppskamrater. Genom att Jimmy alltid också talat grekiska med sina föräldrar, glömda han det inte. Grekiskan blev för honom en tillgång, inte en belastning.

Jimmy Chingos historia är inte unik eller ens ovanlig i invandrarlandet USA. Barnen till Karl Oskar och Kristina liksom miljoner andra invandrare hade exakt samma erfarenhet. Detta gjorde dem alla till amerikaner först och främst och deras utländska härkomst blev en krydda i tillvaron. Genom att de helt fått sin skolgång på engelska, blev de assimilerade i det land föräldrarna av oftast av mycket tunga skäl valt att bosätta sig i

I Sverige, detta i vår omvärld så annorlunda land, nästan jämt i otakt med resten av vår världsdel, hittade man på något så unikt – och destruktivt – som hemspråksundervisning. Bakom denna stollighet låg en profet i TMUÖ (Tätorten vid Mälarens Utflöde i Östersjön) som med stor sakkunnighet dekreterade att för att kunna lära sig ett främmande språk, måste man först behärska sitt ursprungsspråk. Om beslutsfattarna i nyssnämnda tätort, besvärat sig med att fråga någon vettig svensk med erfarenhet av att bo och fostra upp barn i ett annat språkområde, skulle de ha fått svaret att detta resonemang endast gäller vuxna, inte barn. Barn har nämligen erfarenhetsmässigt lätt att lära nya språk och kan skifta mellan språken men ändå hålla isär dem (hemma talar vi svenska, i skolan och med kompisar franska till exempel) Här har jag själv efter att ha haft tre barn i skolor i olika språkområden viss erfarenhet. Fallet Jimmy Chingos och alla hans medsyskon bevisar för övrigt detta.

I början av innevarande mandatperiod kom denna fråga upp i Trelleborgs kommunfullmäktige. Anledningen var en motion från Sverigedemokraterna att slopa ersättning för undervisning i modersmålet.

Motionärerna hade, enligt min uppfattning, rätt i sak men hade vänt sig till fel adressat. Motionen var redan av det skälet tvungen att avslås. Beslutet om så kallad hemspråk - eller modersmål (så hette svenska när jag gick i skolan) undervisning på skattebetalarnas bekostnad hade tagits av regeringen och kan givetvis inte ändras av Trelleborgs kommun.

Talan för avslag av motionen fördes av skolnämndens socialdemokratiske ordförande, som med darr på rösten (det har han alltid när han blir känslomässigt engagerad) talade "om dessa stackars barn som, om motionen bifölls, skulle förmenas möjligheten att kunna tala med morfar och farmor i Bosnien"!

Det hela var både pinsamt och patetiskt, inte minst för mig, som trots att jag arbetade för statsverket i andra språkområden inte fick ett öres ersättning, vare sig när det gällde undervisning i landets språk (och de skiftade eftersom jag hade förflyttningsplikt) eller i svenska. Den detaljen fick jag sköta helt själv. Alla tre lärde sig för övrigt att tala med farmor i Trelleborg utan kostnad för skattebetalarna.

En ärrad sergeant myntade en gång uttrycket "krig är på tok för allvarligt att skötas av generaler". Parafraserande dessa kloka ord säger jag "språkfrågor är på tok för viktiga att lägga i händerna på politiker och byråkrater".

Henry R Leo

är tidigare diplomat och numera senior krönikör i Trelleborgs

Allehanda