HENRY R LEO Rökaren – samhällets nya hackkyckling

"Röka tobak är ett bruk som från Indien vi lärde" började en ramsa som rabblades när jag var barn. Kanske var det så. Ingen har väl någonsin påstått att rökning varit bra för hälsan. Däremot har den spelat en viktig roll socialt sett. När jag kom i så att säga mogen ålder -–och det var redan i slutet av fyrtio och början av femtiotalet - ansågs det vara god etikett att bjuda på cigarretter. Själv var jag över 20 när jag började röka, jag hade egentligen ingen lust men följde den gängse trenden. Det gällde ju då som nu att inte vara avvikande!

Jag var sedan under ett par årtionden en så kallad måttlig vanerökare. På sextiotalet började det bli mer och mer känt att rökning var skadlig och kunde orsaka hjärtinfarkt och lungcancer. Vänner som var läkare tog emellertid lätt på rapporterna och fortsatte själva att röka, varför jag gjorde detsamma. Till den 2 januari 1976 då jag fick en hjärtinfarkt. Jag var då 47 år och infarkten orsakades med all sannolikhet inte av min måttliga rökning. Den var snarare i hög grad genetiskt betingad, och kombinerad med stress. Jag var då konsul i New York och hade under en lång tid haft en nästan orimlig arbetsbörda.

Hur som helst följde jag läkarens råd och slutade röka Detta hindrade inte att jag även fortsättningsvis umgicks med rökare. I New York på den tiden fanns på alla näringsställen, liksom i alla offentliga lokaler, en rökfri del. Så ock på det pendeltåg som transporterade mig mellan hemmet i Bronxville, en förstad i norr och min arbetsplats i centrala Manhattan. Trots att jag inte längre rökte fortsatte jag att sitta i rökvagnen för där fanns mina vänner och där insöp jag, inte bara rök, utan åsikter och kommentarer vilka berikade mitt personliga och professionella liv. Jag var då en passiv rökare men det störde mig inte. Det var först sedan jag förflyttats från Amerika till Spanien där alla rökte alltid och överallt som jag stördes av passiv rökning. Sammanträdesrummen blev ibland så fyllda med rök att vi inte kunde se varandra.

Efter min hemplacering 1983 uppskattade jag verkligen de rökfria sammanträdesrummen och den växande insikten om rökningens faror. Lite förvånande – och smått patetiskt – var det emellertid att mitt i smällkalla vintern se folk huttrande på balkongerna i hyreshusen. Balkongerna, fick jag veta, kallades utvisningsbås. Jag önskar att vi kunnat fortsätta vad vi inledde för 30 år sedan, att med övertalning förmå folk att frivilligt avstå från giftpinnen. Men på äktsvenskt manér räckte inte detta. Den politiska korrektheten, den som tidigare satt andra suspekta grupper, alkoholliberaler, homofober, islamofober med flera i skamvrån, slog till igen. Rökarna, dessa karaktärslösa typer, blev de senaste offren. Och här gick man ännu längre: man ska tvingas byta kläder varje gång man rökt om man jobbar inom sjukvården! Nu senast föreslås att inte anställa rökare och att ge dem lägre lön. Helt nyligen tvångsöppnade personalen på en restaurang dörren till en toalett där en kvinna suttit ovanlig länge. Man misstänkte att hon satt och rökte. Det gjorde hon inte alls. Istället fick hon uppleva pinsamheten att nödgas utföra sina naturbehov inför öppen ridå Nästa steg blir kanske skamstocken , den som man satte lagbrytare i på 1800-talet, "androm till varnagel"

Till slut en närhistorisk återblick. Chruchill rökte som bekant cigarrer och drack whisky varje dag. Trots det blev han över 90. Hitler, denne hans absoluta motsats i allt, var avhållsman och tolerade inte rök eller sprit i sin närhet. En tillvaro i en rökfylld omgivning men i själslig frihet eller ett liv fyllt av hat och andligt förtryck ?

Henry R. Leoär tidigare diplomat och numera senior krönikör i Trelleborgs Allehanda. Nästa krönika av Leo publiceras den 29 juli.

ioh@trelleborgdirekt.net