Henry R Leo: Monsieur Sur sill
Kan en stol kosta tjugohundra kronor? Ja, 2 000 kronor för en stol med armstöd verkar normalt men man säger givetvis tvåtusen, inte tjugohundra, när man talar om pengar. Det gör man emellertid underligt nog när man i Sverige talar om årtal.
Där går man som vanligt mot strömmen, alltså mot andra språk. På danska och norska säger man to tusen. På tyska zwei tausend och engelska two thousand etc, etc. I resten av västvärlden gjorde man nämligen så när det nya årtusendet närmade sig, att man studerade hur det låtit ett tusen år tidigare.
Niohundra blev då ettusen, i hela den då kända världen. 100 år senare, var det enklare att säga elva hundra än ett tusen ett hundra. Sedan fortsatte man med det i 900 år och så började man helt enkelt om igen.
Men så inte i Sverige, som numera tycks ha övertagit Franco-spaniens gamla roll att vara landet annorlunda. Här förklarade på tidigt 1990-tal Svenska Akademins dåvarande ständige sekreterare Sture Allén att man borde säga tjugohundra. Och etermedia följde fogligt efter. Allteftersom vi kommer längre in på 2.000-talet blir det allt klumpigare.
Att tala om tjugohundraåtta, tjugohundratretton osv blir tungvrickande för att inte säga löjeväckande. Min far var född 1901 men jag hörde honom alltid säga att han var född noll ett, medan hans bror Tage var född noll tre. Att det var fråga om 1901 resp 1903 gav sig själv och jag frågar mig när jag hör dessa förtvivlade försök att bringa reda i närliggande framtida årtal, varför man inte för enkelhetens skull gör likadant , alltså att säga 08, 03.
Det måste ju ändå röra sig om innevarande århundrade. Om 95 år blir det ännu värre. Kommer man verkligen att säga tjugoetthundra?
Om vi då går över till ett annat ämne, nämligen regeringschefer, så förhåller det sig så att de nordiska bär titeln statsminister och kallas helt följdriktigt så. I Tyskland är titeln Bundeskansler och i Storbritannien Prime Minister, som tidigare kallades First Minister.
I Sverige kallar vi alla länders regeringschefer, utom de nordiska och Tysklands, för premiärminister. Varför, frågar jag mig. I Nederländerna är titeln ministerpresident, i Spanien Presidente del Gobierno och i Italien Capo Goberno bara för att ta några exempel. Enligt min mening vore det riktigare att kalla alla Dr. Perssons kollegor för vad de är nämligen regeringchefer.
Jag går nu över i denna språkliga odyssé till att tala om namn på andra länder, stater och städer. France heter på svenska Frankrike, därom råder intet tvivel. På samma sätt heter den huvudstad, som skulle ha varit vår om isen 1658 hade brustit, på svenska Köpenhamn.
I många fall finns emellertid inga fastställda och godkända översättningar och då gäller vad de kallas på sitt eget språk. Även här avviker svenskt bruk från det gängse i det att man följer tyskt språkbruk, förmodligen en kvarleva från det stora tyska inflytandet på svenskan fram till 1945, och kallar USAs största delstat Kalifornien. Det har den aldrig hetat.
Namnet både på spanska och engelska – de två språk som talats i området – är California, ingenting annat. USAs norra grannland stavas i Sverige Kanada istället för Canada som är fallet både på engelska och franska. Castros land, slutligen, som koloniserades av Spanien på 1400-talet stavas Cuba, inte Kuba.
Att rätt uttala utländska namn, slutligen, är ofta svårt. Där tillhör svenskar de bästa i klassen och fransmän de sämsta. Jag hade, när jag var ny i Frankrike i början av femtiotalet all möda i världen att fatta att man med "Monsieur Sur sill" menade Winston Churchill!
