Henry R Leo: Livet har också en andlig dimension
För drygt ett halvår sedan (8 april) skrev jag i en krönika att svenskarna i religiösa frågor sannolikt är de mest okunniga i den civiliserade världen. Häri låg, tillade jag både en fara och en belastning. Jag skall nu försöka utveckla vad jag menade med detta.
Faran ligger i att denna brist på kunskap i, och intresse för, religion över huvud taget gör att man inte kan dra gränsen mellan sund tro och fanatisk fundamentalism. Sverige är, huruvida man vill erkänna det eller ej, ett land byggt på samma kristna värderingar som resten av västvärlden och därmed att betrakta som ett kristet land. Att i ett sådant fall inte ha de mest rudimentära kunskaper om "sin" religion innebär att man inte är kapabel att föra en dialog med representanter för andra religioner. Man riskerar därigenom att helt blåögt svälja vad utövare av en sådan religion påstår vara en trosfråga när det i själva verket bara beror på en tradition. Gränsen mellan en sund tro och fundamentalism suddas därmed ut.
En annan klar nackdel av den svenska likgiltigheten inför kristen tro är att man gärna betraktar bekännande kristna som lätt imbecilla. En regeringsföreträdare lär i en debatt med bland annat ärkebiskop K. G. Hammar ha sagt att troende svenskar ofta är så inskränkta att de genom sin begränsade intelligens lätt kan dras in i ett fundamentalistiskt hat mot oliktänkande. Den eljest så rä(ö)ttrogne ärkebiskopen lär ha gått i taket och påpekat att många av arbetarrörelsens pionjärer haft en sann kristen tro! Tanken att troende kristna per definition är korkade, och därmed inte lämpade att bekläda någon högre funktion i samhället, är helt absurd. Tillåt mig påpeka att de två män som åstadkom det så kallade västtyska ekonomiska undret åren 1949 – 1969, Konrad Adenauer och Ludwig Erhardt båda var praktiserande katoliker. Samma gällde "le grand Charles" (De Gaulle) ledare av De Fria Franska Styrkorna under andra världskriget och Frankrikes president 1958 – 1969 under vilken tid han redde upp landets minst sagt trassliga ekonomi bland annat genom att avveckla det franska kolonialväldet. I USA, västvärldens minst sekulariserade land, var Jimmy Carter, starkt troende och lekmannapredikant i baptistkyrkan, president 1977 – 1981. Under denna tid lyckades han med konststycket att förmå ett muslimskt land, Egypten, att erkänna staten Israel. Man må tycka vad man vill om denna kvartett men någon brist på begåvning och framsynthet led de sannerligen inte av. Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att erinra om att det en gång var kristna munkar som lärde oss läsa och därigenom öppna vägen till upplysning.
Svenskars bristande intresse för andliga frågor kan också vara en belastning eftersom sådana för miljarder andra människor är av stor betydelse. Själv har jag under mina många år i USA, där folk i allmänhet är religiöst medvetna, även om de inte är troende, vid en mängd sammankomster upplevt även högt uppsatta svenskars pinsamma kunskapsbrist i detta ämne. Vid en stor affärsförhandling, ledde ett ovanligt plumpt uttalande i en trosfråga av en svensk företagschef till att en lukrativt kontrakt gick förlorat.
Mark Twain, slutligen, är förvisso mer känd för sin kvickhet än för sin tro. Speciellt svårt hade han det med tre hycklande predikanter i sin hemstad, New Orleans. När han i sin tidningsspalt gisslat dem länge nog, uppsökte trion honom och varnade, med sträng röst och höjt pekfinger, att han inte skulle komma till himlen. "Kommer ni dit", frågade satirikern, vilket de tre ivrigt bejakade. "I så fall", sa Twain, "avstår jag min plats"!
Henry R. Leoär tidigare diplomat. Han medverkar numera som senior krönikör i Trelleborgs Allehanda. Nästa krönika av Henry publiceras den 16 december
ioh@trelleborgdirekt.net