Henry R Leo: Gör en flygel trelleborgarna kyrksamma?

Religionsfriheten i Sverige är av relativt sent datum. Det var först 1858 som konventikelplakatet, som stadfäste statskyrkans allenavälde upphävdes. Två år senare, 1860, var det inte längre straffbart att "avfalla från rikets religion" och andra samfund tilläts bildas. Men det var så sent som 1951 som full religionsfrihet kom att råda i vårt land.

Den kristna kyrkan har i hela sin 2000-åriga historia använt sig av piska och morot. Piskan är hotet om evig förbannelse för begången synd och moroten dess motsats, alltså evig välsignelse. Den lutherska svenska statskyrkan använde i århundraden piskan betydligt flitigare ån moroten och synd i alla dess former fördömdes kraftfullt, som synd betraktades t.o.m. biobesök och dans. Detta gjorde att fler och fler lät bli att gå i kyrkan. På fyrtiotalet avsatte professor Ingemar Hedenius Gud i sin berömda bok "Tro och Vetande".. Herbert Tingsten, legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter och meningsfrände till Hedenius passade på att samtidigt avskaffa helvetet ! På sextiotalet fullbordade dåvarande ecklesiastikministern Olof Palme förstörelsen genom att förbjuda kristendomsundervisning i offentliga skolor. Svenskarna kom därmed att i religiösa frågor sannolikt bli de mest okunniga i den civiliserade världen. Religion är för miljarder människor utomordentligt viktig, varför den svenska okunskapen i ämnet är en belastning och en fara. Härtill återkommer jag i en senare krönika

För att rädda sin kyrka från fritt fall, tog prästerskapet bort piskan från sina predikningar helt och hållet och förvandlade Svenska Kyrkan till en enda stor morotsfabrik. Trots detta, eller kanske just på grund av detta, fortsatte kyrkorna i Sverige (undantagandes katolska kyrkan och frikyrkorna som inte tog bort syndabegreppet ) att avfolkas. Sedan kyrka och stat skildes år 2000, varigenom kyrkoskatten, som tidigare bakats in i den vanliga skatten, nu fick separeras och kallas kyrkoavgift, begärde många som ändå inte var det minsta kyrkligt intresserade sitt utträde ur svenska kyrkan. Hjälp fick man bl.a. från Aftonbladet som tillhandahöll färdigtryckta formulär. Tappet fram till och med 2004 uppgick till en kvarts miljon medlemmar.

Därigenom blev det nödvändigt att dra in svångremmen i församlingarna, även i Trelleborg, när det gällde själavårdande och humanitära insatser. Det anmärkningsvärda är att trots sparbetinget fick den musikansvarige i Trelleborgs församling, organisten Per Frendahl, tillstånd att anlita konsult för att komma över en begagnad Steinway-flygel. En sådan hittades i Tyskland och den 15 december 2004 godkände Kyrkofullmäktige, med fyra reservanter av sammanlagt 31 ledamöter, ett inköp av detta instrument för den nätta summan av 624.000 kronor! Om konsultarvode och transportkostnad inte ingår (härom saknar jag i skrivande stund uppgift) närmar vi oss en miljon. Argumentet

för inköp var att genom en Steinway-flygel kommer mer folk till kyrkan också till gudstjänsterna! Det är nog inte många som delar den uppfattningen.

Dyrgripen kommer att med pompa och ståt invigas den 8 maj då naturligtvis de ledande inom kyrkofullmäktige (varav några sällan eller aldrig bevistar gudstjänst) kommer att sitta på hedersplats. Rimligen sätts en ridå upp för att täcka altaret.. Kanske är det dags att byta namn på det som varit en kristen kyrka sedan tidig medeltid. Från S:t Nicolai Kyrka till Frendahlhallen ?

Henry R. Leoär tidigare diplomat och numera senior krönikör i Trelleborgs Allehanda