Henry R Leo: Förmågan att förlora med värdighet
Idrottsrörelsen har nått sin numera så gott som obestridliga storhet genom flera faktorer. Främst av dessa brukar den fysiska aktiviteten framhållas efter som den främjar hälsan men själv vill jag jämsides med fysiken lyfta fram den mentala delen, den som brukar kallas sportmanship. Eftersom livet är kantat av med- och motgångar är det viktigt att kunna glädjas åt en seger med ödmjukhet och att acceptera en förlust utan bitterhet. På min näthinna finns en bild av en just avslutad tennismatch. När sista bollen slagits ser vi vinnarens segerglädje men vi ser också hur förloraren springer mot nätet för att gratulera sin överman. Det bevisar storhet.
Politik i en demokrati är också en form av tävlan, ideologisk snarare än fysisk, och efter ett i demokratisk ordning genomfört val finns vinnare och förlorare. Skillnaden på hur man tar en förlust avslöjar individens personlighet. 1976, då jag tjänstgjorde i New York, var det presidentval i USA. Sittande president var republikanen Gerald Ford från Michigan, som utmanades av demokraten Jimmy Carter från Georgia. De stora TV-bolagen hade denna novemberkväll reportrar och kameror på plats i såväl Ann Arbor, Michigan (Fords valdistrikt) som i lilla Plains, Georgia där Carter bodde. Så snart det stod klart att Carter skulle segra framträdde Ford på TV och läste upp ett telegram han just sänt till Carter. I detta framförde han sina hjärtliga gratulationer till sin motståndare som han önskade lycka till för deras gemensamma lands bästa. Ford visade i förlusten en storhet som människa som åtminstone jag tidigare inte tilltrott honom. Jag tänkte tillbaka till det svenska riksdagsvalet sex veckor tidigare då den borgerliga trepartikoalitionen, under ledning av Thorbjörn Fälldin, för första gången på 44 år besegrat socialdemokraterna och mindes hur Palme väste "vi skall göra livet till helvete för er"! Här framstod i avgrundsdjup kontrast skillnaden mellan en statsman och en självcentrerad partipolitiker !
Den 17 september i år var det val igen i vårt land. Redan tidigt på valkvällen lutade det åt en seger för den borgerliga alliansen. När den efter några timmar stod allt klarare väntade man sig att Dr. Persson skulle framträda på TV och gratulera Reinfeldt. Men han dröjde och dröjde och till slut fick Reinfeldt bli den som bröt isen och förklara sig som vinnare. Varefter patronen på Torp fick erkänna att valet inte gått hans väg. Men inte ett ord i form av gratulation. Det kostade faktiskt Ingvar Carlsson på sig 1991 till Carl Bildt. Men så har Ingvar Carlsson alltid varit en gentleman. Det var för övrigt Tage Erlander på sin tid också. Godsägaren har förvisso många egenskaper, inte alla dåliga, men sportmanship är definitivt inte hans starkaste gren.
Så till godägarens trogne vapendragare, Lars Danielsson, Glömske Lasse. Han har förvisso ett förflutet i UD och vill nu tillbaka till fadershuset och söker åtta höga utlandstjänster, bland annat ambassadörsposterna i Paris och New York (FN-delegationen). UD har alltid varit generös med att ta tillbaka tidigare medarbetare men har ingen som helst anledning att ge dem högre tjänst än de hade när de lämnade. Lars Danielsson var när han slutade 1994 ambassadråd. På några ställen i världen har Sverige ett ambassadråd som chef. Bland dessa finns nu högaktuella Pyongyang i Nordkorea, där Sverige som enda västerländska demokrati har diplomatisk representation. Ett ställe där man är bevakad dygnet runt och där alla telefonsamtal noga registreras. En placering där betraktas av de berörda som en deportering och en god vän som var där på sjuttiotalet berättade om sin jugoslaviska kollega som kommit i onåd i Belgrad och valt en placering i Pyongyang istället för ett långt fängelsestraff i sitt hemland. Efter en mycket kort tid ångrade han sig!
Henry R Leo är tidigare diplomat och numera senior krönikör i Trelleborgs Allehanda.