Henry R Leo Att bekänna färg

I de allmänna valen 1964 bildade dåvarande högern och folkpartiet en valallians i den så kallade fyrstadskretsen (Malmö, Helsingborg, Lund och Landskrona) under namnet Borgerlig samling.

Trots att de båda partiernas huvudstyrelser i Stockholm tog avstånd från detta skånska initiativ gick det bra i valet. I två av städerna (Helsingborg och Lund) gav Samlingen borgerligt styre, i de två andra en klart stärkt opposition. Trelleborg var, som vanligt, inte med utan trampade, då som nu, vatten bakom röda fanor.

Denna Borgerlig samling var en tidig föregångare till den Allians för Sverige som såg dagens ljus fyrtio år senare och nu fått vind i seglen och en regional uppföljare i Allians för Skåne. Till de två grundarpartierna har slutit sig centern och kristdemokraterna. En naturlig konstellation tycker man lite varstans. Dock inte i Trelleborg. Två seriösa inviter från den tilltänkta ledningen för moderaterna har mötts med kalla – för att inte säga iskalla – handen från de tre andra borgerliga partierna i kommunen.

Sannolikt har ingen nu levande människa, i medvetet tillstånd, upplevt något annat styre i Trelleborg än socialdemokratiskt. För demokratins skull är det hög tid med ett flaggskifte också i vår kommun. Vad är det som gör oss så annorlunda än alla andra i vårt avlånga land, där Alliansen är naturlig?

Bottnar inställningen hos kristdemokraterna, folkpartiet och centern i en motvilja mot att samarbeta med, och med hänsyn till partiernas storlek sannolikt under, moderaterna, något som två av de nämnda partierna så tydligt visade 1998 eller är det så att de faktiskt föredrar att vara i opposition? Det är ju, förvisso, rätt bekvämt. Man kan opponera sig i motioner, insändare och talarstolar utan risk för att själva behöva ta ansvar.

I insändare från borgerligt – inklusive moderat – och politiskt oberoende håll talas gång på gång om moderaternas – läs Lars Christenssons – svek i att göra en valteknisk samverkan med socialdemokraterna efter valet 2002.

Han försatt därmed, hävdas det i mycket högt tonläge, ett historiskt tillfälle att bilda en borgerlig Rådhusregering! Man blir häpen hur många som faktiskt går på den stöten. Vid valet 2002 fick sossarna 23 mandat och vänstern två, alltså tillsammans 25 av 51 i kommunfullmäktige. Av de övriga 26 gick åtta till m, fyra till vardera spi, fp och kd, och två till vardera c, mp och sverigedemokraterna. Finns det någon med någorlunda vett i huvudet som på allvar tror att en konstellation innehållande miljöpartister och sverigedemokrater skulle vilja eller kunna regera tillsammans, och detta under moderat ledning? Att inte denna vansinniga teori självdog omedelbart kan bara bero på medveten illvilja.

Åter till nutid. Ligger de tre borgerliga mittenpartiernas vägran att inte ta moderaternas utsträckta hand i att deras kompisar i spi inte inbjudits att delta. Skulle så vara fallet, och det verkar rätt sannolikt, måste vi hålla i minnet att det inte räcker med att vinna slaget (valet) utan framförallt fortsättningen och verkligen kunna bevisa att en borgerlig koalition k a n regera. Spi har förvisso många vettiga synpunkter men partiet är, enligt egen utsago, tvärpolitiskt och därmed per definition inte ett borgerligt parti. Det värsta som kan hända en icke-socialistisk koalition i Trelleborg är att stupa på självmål. En regering, oavsett på vilken nivå, måste för att vara trovärdig ha en gemensam färdriktning baserad på likvärdiga värderingar. Slutar spi att kokettera med sitt tvärpolitiska oberoende kan saken komma i ett annat läge. Ty ingen klubb i världen med segerambition tar med i laget en spelare som redan på förhand förbehåller sig rätten att i vissa situationer spela för motståndaren !