Henry R Leo: Alla dessa svenskar!

Under åren 1983– 86 var jag beredskapssamordnare på Utrikesdepartementets sekretariat för säkerhet och beredskap (SSB) och i denna egenskap bland annat ansvarig för planering och eventuellt genomförande av evakuering av svenskar från något av de alltför många oroshärdar som fanns runt om i världen. Under dessa år genomfördes två faktiska evakueringar, varav en, 1985 från Beirut. Det rörde sig den gången om ett hundratals svenskar som efter en tidigare evakuering återvänt för att hjälpa till att bygga upp det förstörda vackra lilla landet. Vi talar alltså om hjälparbetare av olika slag som för att rädda det egna livet tvangs lämna det inferno som 1985 på nytt härjade i Libanon. Liksom tidigare gällde det en evakuering, precis som gången innan med inhyrt fartyg till Cypern. Vad som hände med svenskarna därefter samordnades med deras respektive uppdragsgivare. Denna evakuering nämndes knappast alls i svensk etermedia.

När helvetet på nytt bröt loss i Libanon den 12 juli 2006 uppskattade Jan Janonius UD:s presstalesman, att det sannolikt rörde sig om upp till 500 svenskar som befann sig i Libanon just då. Siffran verkade, tyckte jag, rimlig. Under de senaste sex åren hade fred rått i landet, återuppbyggnad hade kommit igång, så ock turism i viss utsträckning på de underbart vackra stränderna, som en gång givit landet namnet Levantens pärla. Med hänsyn till vad som hänt svenska turister i Phuket halvtannat år tidigare var media betydligt mer på hugget den här gången. Detsamma gällde också berörda svenska myndigheter och för varje nyhetssändning ökade antalet svenskar drastiskt. 500 blev snabbt flera tusen. Min förvåning blev allt större. Enligt vad jag förstått hade Libanon inte precis utvecklats till ett nytt Phuket eller Gran Canaria men trots detta kom siffran att överstiga 8 000!

Med båt och flyg ordnades så att alla dessa svenskar inte bara evakuerades som tidigare tillfällen varit brukligt, utan repatrierades till Sverige på statens, alltså skattebetalarnas bekostnad. När dessa svenska turister landade på de svenska flygplatserna visade det sig att somliga behövde tolk för att svara på reportrarnas frågor och andra hade ingen bostad i Sverige! Då, äntligen, gick det upp för mig; det var libaneser, som tidigare räddats och tagits emot i vårt land men som nu återvänt. Endast ett fåtal tycks ha varit rena svenska turister. Som bekant behövs ingen språktest för att bli röstberättigad svensk medborgare. Det är tydligen viktigare att lära sig den politiska färgskalan i Sverige.

Sverige har ett ansvar för alla sina landsmän som råkar befinna sig i ett land eller område där krig bryter ut eller som drabbas av en katastrof av annat slag. Ansvaret gäller emellertid i första hand en tillfällig evakuering till ett säkrare ställe. Repatriering, som alltså betyder återbördande till fosterlandet, har tidigare tillämpats normalt ytterst restriktivt och gäller oftast enstaka individer. Sverige har i båda dessa fall länge varit ett föregångsland. Efter debaclet i Phuket- och den massiva kritiken mot regeringens handfallenhet rörande de tiotusentals svenska turister som utan den minsta anknytning till landet befann sig där annandag jul 2004, gäller tydligen helt andra, och oändligt mycket generösare regler! En av de räddade "turisterna" som fått åka båt till Cypern hade klagat på att det var smutsigt och luktade illa ombord! Det påminner om när Kålle vunnit en båtresa till London och fått äran att inta sina måltider vid kaptenens bord, upprörd utbrast: Ska jag behöva beblanda mig med personalen"?

Det är på intet sätt min avsikt att uttrycka mig vanördigt mot krigets offer. Tvärtom, krigets fasor berör mig fruktansvärt illa. De förekommer emellertid på många ställen i världen och är inte koncentrerade till den ena parten i krutdurken i Mellanöstern som den politiska korrekthetens megafoner envisas med att basunera ut. Krigets offer i andra delar av världen till exempel Sri Lanka, Somalia och Darfur provinsen i Sudan (där två miljoner befinner sig på flykt), talar man om med betydligt mindre bokstäver. De ingår tydligen inte heller i den uppblåsta givarkonferens som äger rum, på svenska regeringens initiativ, i Stockholm, fiffigt nog precis före de viktiga valen i Sverige.

Henry R Leo är tidigare diplomat och numera senior krönikör i TA.