Helvetet mitt i paradiset
Katastrofen i och runt Indiska Oceanen är omfattande. Tiotusentals människor har omkommit. Många fler har förlorat hem, egendom och framtida försörjning. De materiella skadorna och dess ekonomiska följder är stora och svåröverblickbara. Risken finns också för att epidemier sprids i jordbävningens spår. Det fattiga och utsatta Sri Lankas president Chandrike Kumaratunga har utlyst nationellt katastroftillstånd.
Jordbävningens kraft var enorm, och nådde en nivå på Richterskalan som enligt geologisk expertis är ytterst sällsynt. Följderna av den kommer människorna i området att få leva med lång tid framöver.
Många västerlänningar befinner sig i södra Asien på semester, bland dem 20 000 svenskar, och det medför att rapporteringen om katastrofen blir mycket omfattande.
För dem som har släktingar och vänner i området och ännu inte fått kontakt är ovissheten en svår plåga. För de flesta kommer ändå till slut lättnaden, men för några väntar det tyngsta av besked.
Det är inte längre något särskilt märkvärdigt med en svensk som reser till Phuket i Thailand, eller något annat asiatiskt semesterparadis. Den rika världens turism gör att vi tydligare får en bild av och en känsla för vad denna typ av katastrofer medför. Fokuseringen i medierna på svenska öden är naturlig. Det är inte de geografiska avstånden som är avgörande för nyhetens genomslag, utan känslan av identifikation med offren "det kunde ha varit jag".
Mediebevakningen har förhoppningsvis det goda med sig att fler vill hjälpa dem som drabbats; att vi inte bara ser svenska öden utan också de förödande konsekvenser för invånarna, till en stor del mycket fattiga människor, i södra Asien.
Andra katastrofområden får sällan den uppmärksamheten, vi känner oss mentalt för långt borta för att bli tillräckligt berörda av främmande människors öden i till exempel Sudan eller Kongo. Det är en tyngd på alla våras axlar att världssamfundet ofta står så lamt och ser på.
Alla, rika som fattiga, kan drabbas av naturens krafter, men mest utsatta är ändå de med minst resurser. Bostäder, arbetsplatser och odlingar förstörs. För de områden som byggt upp sitt välstånd på den nya turismen betyder den här katastrofen, utöver den akuta krisen, att kommande inkomstkällor sinar.
I återuppbyggandet har självklart länder och människor i väst ett stort ansvar. Har vi rätt att ta del av paradiset så har vi också skyldighet att hjälpa till när helvetet brakar loss.