Håll fingrarna borta
Tryckfriheten är en absolut kärna i demokratin. Vi tar den gärna för självklar. Tryckfrihetsförordningen kom redan 1766 i sin ursprungliga version. Den innebar inte bara att statlig förhandscensur försvann, utan också att unika principer som meddelarskyddet och offentlighetsprincipen fastställdes. Dagens tryckfrihetsförordning, en av fyra grundlagar, är från 1949.
Och därmed är saken klar, eller? Inte alls. Många av våra lagstiftare i riksdagen vill inskränka denna frihet, och därmed demokratin. Tidningsutgivarna har låtit Sifo undersöka riksdagsledamöternas attityd till tryckfrihet. Det visar sig att deras möjliga klåfingrighet sträcker sig långt. Polisers meddelarskydd vill 89 procent av riksdagsledamöterna inskränka. Nästan åtta av tio riksdagsledamöter tycker inte att det ska vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för ett brott före dom. En majoritet i riksdagen, 65 procent, vill i lag förbjuda sexistisk reklam. Främst kristdemokrater vill ha ett förbud mot blasfemi, det vill säga att man i text och bild inte ska få ifrågasätta eller driva med religiösa uppfattningar på ett sätt som kan uppfattas kränkande av dem som utövar religionen.
Många socialdemokrater och vänsterpartister ger sitt stöd för att postens anställda ska få neka att dela ut åsiktsreklam som de finner stötande.
Var och en kanske finner någon punkt där man nickar instämmande och tycker att medierna gör fel och att det behövs skärpta regler. Men då måste man också betänka skillnaden mellan vad som är lämpligt att trycka och vad som är lämpligt att förbjuda att trycka. Varje inskränkning i tryckfriheten öppnar för ytterligare nya inskränkningar och sämre fungerande demokrati.
Många av Sveriges riksdagsledamöter förefaller vilja reglera vad som är god journalistik och litteratur, precis som om det handlade om att fastställa momsnivåer eller bestämma trafikregler. Men sådan är inte tryckfriheten.
Sexistisk reklam kan var och en reagera mot. Lämpligen genom att inte köpa produkterna som annonseras eller att klaga hos tidningen. Man kan också anmäla till Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam, som annonsörer och medieföretag driver. Men det är inget som ska regleras i lag.
Ett publiceringsbeslut om namn och bild har egentligen inget med domstolsbeslut att göra. Tidningarna är ingen domstol. Tidningarnas uppgift är att redogöra för omständigheter, och att göra det på ett korrekt sätt. Kopplas rätten att publicera namn och bild till en fällande dom, blir konsekvensen att publiceringen blir ett sanktionerat straff och medierna en del av rättssystemet.
Rätten att utöva sin religion i fred står inte i motsats till rätten att försöka omkullkasta och driva med religiösa dogmer.
Tryckfriheten och yttrandefriheten finns till för att var och en ska kunna ha möjligheten att ifrågasätta den rådande ordningen utan att bli stoppad av domstolen. Varje inskränkning av den rätten ska vara mycket väl övervägd. Bevare oss för klåfingriga riksdagsledamöter!
