Grupparbete för kandidater

Det brukar sägas att vi mår bäst av att inte veta hur korv och lagar blir till. Men om våra röster i Europaparlamentsvalet om en vecka ska göra skillnad, är det värt att fundera lite mer kring vad som händer när väl valaffischerna är nerplockade.

Huvudaktörerna i Europaparlamentets lagstiftningsarbete är i stor utsträckning de sju partigrupperna. De utser rapportörer och skuggrapportörer, det vill säga de ledamöter som har ansvar för att ta fram parlamentets förslag och som därmed kan utöva mycket stort inflytande över den europeiska lagstiftningen.

I ett parlament där det inte finns någon regering, utan som bygger på skiftande majoriteter, blir även förmågan att genom hårt fotarbete sy ihop överenskommelser över gruppgränserna en avgörande del av arbetet.

Flera av partiernas toppkandidater har skaffat sig sådana positioner och kan utöva stort inflytande i sina hjärtefrågor. Det gäller exempelvis Folkpartiets Marit Paulsen i djurskyddsfrågorna, Miljöpartiets Isabella Lövin i fiskepolitiken och Piratpartiets Christian Engström i integritetsfrågorna.

En del av bakgrunden till deras framgång är lojalitet med respektive partigrupp. Genom att rösta med sina partigrupper har de i utbyte fått stöd i sina frågor. Engström och Lövin har exempelvis i 95,3 respektive 87,8 procent av omröstningarna följt den gröna grupplinjen, medan Paulsen har röstat med den liberala gruppen i 93,1 av fallen.

För många väljare är det sannolikt inte något problem. Man röstade på Paulsen, Lövin eller Engström för att få resultat i en specifik fråga och kan nu, fem år senare, nöjt konstatera att man fått precis det man önskade sig.

För andra väljare är det kanske mer problematiskt. MP har av tradition många EU-kritiska väljare, samtidigt som partiets parlamentariker röstar med den gröna gruppen som mycket tydligt driver på mot ökad överstatlighet.

Samma sak gäller delvis Socialdemokraterna och Moderaterna, vars grupper är betydligt mer överstatligt inriktade än de svenska partierna. Samtidigt röstar förstanamnen Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) med sina partigrupper i över 80 procent av omröstningarna.

Risken är med andra ord att många av de budskap av mer ideologisk karaktär som framförs under valrörelsen får liten eller ingen betydelse när parlamentarikerna väl är på plats i Bryssel.

Grupptillhörigheten och förmågan att förhandla och kompromissa är därför viktiga faktorer att väga in när vi ska välja Europaparlamentariker.

Röstar vi på en person som vi hoppas ska driva en viss sakfråga blir tidigare resultat och förmågan att manövrera i det politiska landskapet avgörande. Röstar vi snarare utifrån ideologisk övertygelse blir det viktigt att veta i vilket sammanhang kandidaterna kommer att verka, och att man på ett grundläggande plan delar partigruppens värderingar.