Grundlag med sprängkraft

Grundlagsutredningen har efter drygt fyra års arbete avgivit sitt betänkande. Det är antaget i full politisk enighet mellan alla sju riksdagspartier. Att nå konsensus i grundlagsfrågor är inte bara önskvärt – det är nödvändigt. Grundlagar är per definition något som måste stå stabilt över tid. De utgör ju just själva grunden för det demokratiska styrelseskicket.

Detta vet partierna, och har därför gått in i arbetet med ett givande och tagande som ledstjärna. Att döma av den presskonferens på tisdagen där utredningen presenterades verkade heller inget parti ha särskilt svårt att leva med de eftergifter som de tvingats göra, stora som små.

En förändring som varit önskvärd länge och som nu utredningen föreslår är att riksdagen efter varje val ska hålla en omröstning om statsministerns parlamentariska ställning. Regeringsmakten står stark i rådande grundlag. För det första behöver inte en majoritet i riksdagen aktivt rösta för talmannens förslag till statsminister. Det räcker med att det inte finns en majoritet emot. Statsministerposten är heller inte per automatik föremål för en ny omröstning efter valen.

Tanken med detta är att det ska gå att styra landet på stabil grund även för minoritetsregeringar. Konstruktionen har vid flera tillfällen gynnat socialdemokratiskt enpartiregerande. "Vi regerar vidare" fastslog Göran Persson på valnatten 1998 när socialdemokraterna rasat från 45,3 procent till 36,4 och den riksdagsmajoritet som utsett honom till statsminister två år tidigare inte längre fanns.

En statsministeromröstning efter varje val stärker riksdagens makt, men behöver inte nödvändigtvis försvaga regeringens. Det går förvisso inte lika lätt för en sittande regering att bara regera vidare och hoppas på att inte förlora omröstningar i riksdagen genom att gång för gång försöka skapa tillfälliga majoriteter. Men annat kan komma ut av situationen i stället. Och det behöver inte vara dåligt.

Ett läge där ett nytt parti kommer in i riksdagen och inget av de traditionella blocken når majoritet utan att konsultera detta parti, som dessutom är av sådan art att ingen vill ta i det med tång – säg Sverigedemokraterna – kan tvinga några av partierna att forma en majoritet över blockgränsen.

Situationen är inte mer hypotetisk än den efter 2002 års val. Göran Persson kunde regera vidare även då, trots att delar av hans riksdagsmajoritet – miljöpartiet – var nära att fullfölja bildandet av en mittenregering.

Cementet i den cementering av blockpolitiken som utropats efter att de rödgröna partierna bildat oppositionsallians behöver inte vara starkare än att nya politiska villkor öppnar helt nya möjligheter.

Statsministeromröstningen kan tyckas vara ett mindre inslag i grundlagsutredningen. Men det inrymmer en dold sprängkraft som kan rita om det politiska landskapet.