Gör upp med machoförsvaret
Ibland kan man förledas att tro att försvaret blott och bart finns till för att utgöra en regionalpolitisk arbetsbank, men vikten av att ha en försvarsmakt som kan hantera hot och påfrestningar mot samhället kan inte nog understrykas. Försvaret kan ses som ett värn för demokratin. Därför bör samhällets värderingar också återspeglas i försvarets utbildning och verksamhet. Trots det kommer år efter år rapporter om att det inte alltid förhåller sig på det viset. Nyligen presenterade Värnpliktsrådet en rapport om att en tredjedel av de värnpliktiga har utsatts för kränkande behandling, inte bara utskällningar utan även hot. Det visar sig även att många befäl ger uttryck för en negativ inställning till kvinnor och homosexuella. De verkar se försvarsmakten som en bastion för den hårda machomannen.
Den sista utposten för ett ideal som inte längre är gångbart i samhället i stort.
Ibland hörs den ursäktande invändningen att försvarets uppgift, väpnad strid, gör att det måste få vara hårdare tag där än i övriga samhället. Men i själva verket är det precis tvärtom. Just på grund av att försvaret ska kunna agera i extrema situationer är det viktigt att inte släppa respekten för de värden som ska försvaras. Svenska soldater måste såväl i Sverige som utomlands kunna agera professionellt och bemöta människor med respekt även i trängda lägen.
Då duger det inte att en del av officerskåren ser ner på människor på grund av kön eller sexuell läggning. Än mindre att de så ofta låter sådana attityder lysa igenom i utbildningen av värnpliktiga. Tvärtom måste de vara bra föredömen och stå för en modern människosyn.
Problemen i försvarsmakten har sin historia. Länge ansågs kvinnor olämpliga där eftersom förmågan att strida med vapen i hand syntes fjärran kvinnliga egenskaper. När värnplikten verkligen var allmän, för män, innebar det alltså att i stort sett vilken man som helst ansågs bättre lämpad för uniformen än en välmotiverad, psykiskt och fysiskt vältränad kvinna. I dag är kvinnor välkomna i försvaret men personalförsörjningen vilar alltjämt ytterst på ett system som gör skillnad på män och kvinnor.
Att det inte går att nå politisk enighet om att i grunden göra om personalförsörjningssystemet är illa, och samtidigt en påminnelse om hur lågt prioriterade frågor som rör försvaret är i dag för riksdag och regering. Att neddragningarna i försvarsmakten tillåts få till följd att många kvinnor blir uppsagda på grund av sist in först ut-principen är ännu en bekräftelse på det.
Om Sverige ska ha en modern, jämställd och tolerant försvarsmakt räcker det inte att ställa krav på bättring till överbefälhavaren. Försvarsfrågorna behöver även tas på större allvar från politiskt håll. Det duger inte att visa politisk handlingskraft enbart när det handlar om att försvara eller lägga ned olika regementen.
