Gasbråk med svenska ögon

Det europeiska gasbråket – "kriget" kallas det – berör EU-länder på kontinenten. Då vi inte köper gas från Europa, drabbas vi inte. Vår naturgas kommer med självtryck från danska fält i Nordsjön i pipeline till Klagshamn och säljs längs Västkusten; energimängden är 10 TWh eller något mer än Barsebäcks tidigare årsproduktion. Sverige använder 150 - 155 TWh el. På kontinenten är gasen en viktigare energikälla. Ryssland och Ukraina utmanar ekonomiskt starka krafter.

Stämmer den ryska kritiken, att Ukraina stjäl gas från Europa, har Ukraina säkert förlängt sin väg till EU och Nato. För Ryssland är gaskonflikten kortsiktigt ett allvarligt ekonomiskt bakslag; långsiktigt står Rysslands internationella kommersiella trovärdighet på spel. Till och med Tyskland borde – hur viktig gasen än må vara – fundera över om de verkligen kan lita på Putin & Co.

Nordstream-ledningen genom Östersjön, finansierad av ryska Gazprom och Eon Ruhrgas är en god idé. Sverige skulle kunna ansluta sig och ta i land gas i till exempel Oxelösund. Men har politiska betänkligheter, framförda främst av Carl B Hamilton (FP), tidigare varit starka har de blivit än starkare i dag efter bråken med Ukraina. Kan tyskarna, trots att tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder är ordförande i Nordstream, låta bli att dra öronen åt sig?

I och för sig behöver Sverige ingen rysk gas. Därför kan regeringen till skillnad från tyskarna strikt sakligt pröva miljöskälen. I Tyskland produceras hälften av all el från brun- och stenkolsverk. De häftiga utsläppen av växthusgaser är givetvis ett lika starkt skäl för gasimport som vår utsläppsfria elproduktion talar i andra riktningen.

Vi har dock varit nära en gasimport från Europa. 1978 skrevs ett avtal med Rurhgas på Savoy i Malmö. Sydkrafts ledning ansåg det vara ekonomiskt ofördelaktigt. Samma bedömning gjorde dåvarande energiministern Carl Tham (FP). I juni 1979 satte riksdagen punkt för det.

Ett krampaktigt försök gjordes 1977 av Kockums; då i samma sits som fordonsindustrin i dag. Man tog idén från Hambros Bank i London; flytande gas (LNG) skulle importeras från Qatar vid Persiska viken. Den skulle fraktas i LNG-tankers, som Kockums skulle bygga. Karlshamnsverket skulle konverteras till gaseldning. Kockums intresse var inte konsumenternas utan gynnade det egna varvet. Inget förslag har troligen blivit värre slaktat i regeringen och kraftindustrin. För Thorbjörn Fälldin var det pinsamt: "Går det här i lås kommer vi långt förbi centerns vallöfte att slopa kärnkraften", sa han välsignande till Kockums-direktören. Alla utom en gjorde tummen ner. Statssekreteraren Gunnar Söder, gift med Karin, Fälldins utrikesminister, stod fast. Men det var kanske hans uppgift?

Sven Bergquist är fristående skribent. Han har varit ledarskribent i flera liberala tidningar samt informationschef på Sydkraft.