Fyrkantigt folkparti
Integrationsfrågan är en av de mest angelägna i den svenska samhällsdebatten i dag. Socialdemokraterna har inte tagit dess betydelse riktigt på allvar, åtminstone verkar det så med tanke på hur passiv s-regeringen har varit.
När folkpartiet inför valet 2002 la fram ett offensivt integrationspolitiskt program verkade statsminister Göran Persson närmast få dåligt samvete för sitt eget partis tillkortakommanden. Han avvärjde fp-förslaget i sin helhet genom att försöka utmåla fp som främlingsfientligt. ”Nu har vi både ett danskt och ett svenskt folkparti”, lät han undslippa sig. Det var, som det brukar vara när Persson uttalar sig, på gränsen till lite för slugt sagt.
Att ställa rimliga krav – i det då aktuella fallet krav på kunskaper i svenska för den som vill bli svensk medborgare – är enligt allmänhetens syn sällan fel. Att försöka gadda ihop det svenska parti som tydligast försvarar mänskliga rättigheter med ett danskt parti som i svensk debatt står för främlingsfientlighet blev därtill direkt osmakligt. Det såg väljarna, och fp fick ökat stöd.
Den gången handlade debatten om integrationspolitiken så gott som enbart om fp:s språkkrav. När folkpartiets integrationspolitiska arbetsgrupp i går presenterade ett heltäckande 25-punkts-program för en ny integrationspolitik Bryt utanförskapet! hamnade fokus på kravet att brottslingar ska utvisas. Brott som ger minst två års fängelse ska automatiskt innebära utvisning. Den som för tredje gången döms till fängelse ska också utvisas. Brott som hedersmord, våld mot kvinnor och barnäktenskap bör ge utvisning med permanent återreseförbud.
Att fokus i nyhetsfloden hamnade just på detta, trots allt marginella förslag, torde inte ha förvånat folkpartistrategerna. Snarare var det kanske just vad de hade planerat. Men liksom Persson var lite för slug, verkar det som om folkpartisterna här inte riktigt har tänkt färdigt.
Även denna gång ligger budskapet rätt; ingen ska få missbruka vår gästfrihet. Frågan är bara vilka brister i det nuvarande systemet som förslagsställarna vill åtgärda. Redan i dag tas frågan om utvisning av utländska medborgare regelmässigt upp vid mål som berör brott med fängelse i straffskalan.
Skillnaden, enligt Mauricio Rojas, är att beslut om utvisning inte sker automatiskt. Samtidigt understryker han att automatiken givetvis ska begränsas så att verkställighet av en utvisning inte får ske om det strider mot internationella konventioner eller allmänna humanitära principer. Med andra ord är förändringen enbart kosmetisk. De bedömningar som Rojas hänvisar till görs redan i dag. Att vissa brott ska medföra utvisning, eller att den som döms till fängelse för tredje gången ska utvisas innebär i praktiken inte så mycket. Utvisningsbeslutet ska ju ändå överprövas i verkställighetsskedet.
Vad man kan invända mot är den automatik Rojas vill införa. Automatiken och ”tredje gången gillt”-systemet innebär att skyddsvärda personer, de som har flyktingstatus, skulle kunna få ett icke verkställbart utvisningsbeslut över sig. Att fatta sådana beslut är meningslöst och riskerar att underminera betydelsen av att någon utvisas.
Ett ”tredje gången gillt”-förfarande är dessutom främmande för den svenska rättsordningen. I dag är systemet mindre fyrkantigt. Återfallsförbrytare bedöms hårdare, och det kan – faktiskt – finnas omständigheter som talar för en mildare bedömning. Allt beroende på de enskilda omständigheterna.
Folkpartiet har lärt sig hur man skapar rubriker. Frågan är om det verkligen är de rubrikerna partiet vill ha.