Frihandelsvänner är vi alla - i teorin

På folkpartiets landsmöte varnade Lars Leijonborg för gula faran. Indier och kineser är snart i kapp oss. Jobb och forskning försvinner om vi inte jobbar hårdare och utbildar oss mer.

Fp-ledarens intryck av en resa i Asien har satt djupa spår. Och det med all rätt. Den ekonomiska och teknologiska utvecklingen i världens två folkrikaste stater är enastående. Produkterna är billigare, lönerna lägre och arbetskraften allt mer välutbildad.

Än vad då? Än i Europa och USA. Vilket med andra ord innebär en helt ny konkurrenssituation. Vilket i sin tur kräver motåtgärder.

Leijonborgs förslag är de liberala och rationella. Sverige och västvärlden har inget annat val än att uppgradera sig. Vi kan inte slå oss till ro utan måste anpassa till en ny verklighet. Utvecklingen går inte att hejda. Kineser och indier har bara börjat få upp farten.

Men vissa – tyvärr ganska många – gör sitt bästa för att stå i vägen. Metoderna är väl beprövade och går i vanlig ordning hand i hand: fördomar och sanktioner. Pressade politiker i EU-området väljer den enkla, kortsiktiga, lösningen och skyddar sina marknader med kvoter. Samtidigt försöker de slå i medborgarna att det sker av omsorg om välfärd och rättvisa.

Vad som har hänt och fortfarande pågår är följande.

När ett globalt handelsavtal med textilier och kläder upphörde 1 januari i år upphörde också alla kvotering av teko-import till EU från Kina. Europeiska marknader översvämmades snabbt av kinesiska kläder. I juni gjorde EU upp med Kina om importkvoter för tio produktgrupper för 2005-2008. Men när avtalet trädde i kraft i juli var kvoterna för tröjor och byxor för 2005 redan fyllda. Importföretag, som Hennes och Mauritz, som tidigare beställt varor från Kina fick inte ta in dem.

Näringsminister Thomas Östros protesterar, liksom regeringskolleger från Nederländerna och Danmark, mot processen. I Sverige har 200 svenska företag drabbats och klädberget växer. Östros kämpar på föredömligt men kan bara uppgivet konstatera att en "ny protektionistisk anda har spridit sig".

Denna anda är en följd av EU-ländernas oförmåga att genomföra de förändringar som de i princip är för men av politiska skäl avstår från. Bättre därför att skydda inhemska företag, och därmed stänga ute billigare produkter till konsumenterna, och hoppas att man tjänar lite tid och handlingsutrymme.

Frihandelsvänner är vi nämligen alla – i teorin. EU började ju som en tullunion och ett frihandelsområde. Men också inom unionen är spänningarna mellan teori och praktik påtagliga. De nya medlemsländerna utpekas av de gamla som osolidariska lönedumpare, ett hot mot välfärd och trygghet. Balter, ungrare, tjecker och polacker protesterar men vet samtidigt att tiden är på deras sida. Ironiskt och betecknande nog hör dessa länder till dem som nu hårdast driver kvoteringslinjen mot Kina där löner och kostnader är lägre än deras egna.

Ända sedan industrialismens början har självintresse förklätt till allmänintresse försökt bevara sina privilegier mot förnyelse och framsteg. Men att slå sönder maskiner, stänga gränser och skrämma för det okända har aldrig hjälpt. Tvärtom.

Än så länge beskrivs dryga två miljarder kineser och indier som ett hot, inte en tillgång, av världens rikaste länder. Ju längre Europa vägrar att lära av historien desto svårare blir det att korrigera sina egna brister för att kunna möta den globala konkurrensen.

MATS WIKLUNDär fristående skribent och EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda