Från en arena till en annan

Men under onsdagen, då han skulle tala inför Förenta Nationernas general­församling, fick han en stunds oplanerad vila. Föregående talare var nämligen Libyens ledare Muammar Khaddafi som valde att ta upp två timmar, trots den utsatta talartiden på femton minuter.

Händelsen är symptomatisk för ett av FN-systemets problem: vad som händer inom organisationen spelar inte så stor roll. Ledare som Khaddafi kan fortsätta med sina pajaskonster utan att mötas av konsekvenser, och när de seriösa talen väl hålls blir de mest symboliska markeringar.

Förenta Nationerna, som vid starten var tänkt att bli en arena där de stora världspolitiska besluten skulle fattas, har i många avseenden reducerats till en diskussionsklubb där diktatorer med alltför stort självförtroende kan stjäla mer än sin beskärda del av strålkastarljuset.

Reinfeldts vecka är kontrastrik. Från generalförsamlingen reste han till G20-toppmötet i Pittsburgh, också i egenskap av representant för det svenska ordförandeskapet. Där träffas ledarna för världens nitton största ekonomier och EU, för att diskutera världspolitikens brännande frågor.

Till skillnad från FN:s generalförsamling kan denna grupp faktiskt åstadkomma någonting konkret. Red­an innan mötets början kom signaler om att USA:s president Barack Obama avser lägga fram ett förslag om att göra den internationella valuta­fonden IMF till ett globalt övervakningsorgan för säkrande av långsiktig tillväxt.

Det var just G20-länderna som i april kom överens om att öka IMF:s budget med 400 procent, och det är också mellan dessa länder som de seriösa diskussionerna om stora utsläppsminskningar från jättarna Kina och USA förs. Om konkreta beslut kring dessa frågor kommer ur mötet i Pittsburgh kommer G20-klubben att bara genom denna träff ha gjort större skillnad för världen än vad FN:s generalförsamling har lyckats med på länge.

Så länge FN fortsätter att vara en organi­sation där folkvalda ledare har samma makt som de som stulit sin position med hjälp av våld och förtryck kommer de seriösa besluten i världspolitiken även i fortsättningen att tas i andra sällskap, såsom G20-gruppen, även om inte den heller består enbart av demokratier.

Det är problematiskt, särskilt i tid­er då klimatfrågan och andra problem som inte bryr sig om nationsgränser klättrar sig allt högre upp på den globala agendan. Behovet av grundläggande reformer inom FN blir allt större. Men att organisationens medlemsländer inte ens tycks kunna komma överens om talartider i generalförsamlingen, vilket Khaddafis kupp visade, bådar inte gott för framtiden.