Från blodrött till rödgrönt
Att vänsterpartiets riksdagsledarin Svensson Smith från Lund lämnar sitt parti och går över till miljöpartiet är logiskt, och inte särskilt förvånande. Svensson Smith har länge tillhört den mot kommunistnostalgikerna oppositionella falangen inom v. Samtidigt har miljöpartiet vandrat allt längre ut till vänster på den politiska skalan.
Det bärande argumentet från Svensson Smiths sida för att lämna v är att partiet inte längre är trovärdigt. Hon menar att synen på parlamentarismen sviktar, och att det för sanna demokrater är omöjligt att ingå i ett sådant sällskap. "Vänsterpartiet har ett ok av gammal kommunism som dyker upp med jämna mellanrum och det är väldigt svårt. Det är ungefär som grisen Särimner, man slaktar den och så dyker den upp pigg och nyter igen", sa hon i går.
Svenssons Smiths resonemang är underfundigt, träffande och en nog så riktig beskrivning av verkligheten. Man frågar sig bara vad det är som gör att hon upptäcker detta förhållande först nu. För huvuddelen av svenska folket har det stått klart sedan länge att vänsterpartiet inte är trovärdigt.
Lars Ohly har under sin tid som vänsterpartiledare effektivt stött ut de som tidigare följde Gudrun Schymans och Johan Lönnroths mer vänsterpragmatiska linje. Så länge valframgångarna kom satt Ohly och andra k-märkta medlemmar stilla i båten. Förra året tog de över rodret. Och kunde – trots socialdemokraternas försäkringar om motsatsen – fortsätta samarbetet med regeringen som om ingenting hade hänt.
Detta är i sig anmärkningsvärt. Utvecklingen sedan dess än mer förvånande. I veckan har Ohly både hotat med att avbryta samarbetet med regeringen – om ratificeringsprocessen av EU:s nya konstitution inte stoppas – och uttryckt önskemål om att ingå i en s-regering efter nästa val. Det är inte utan att man frågar sig vilken drömvärld Ohly befinner sig i.
Regeringen å sin sida har helt blundat för den storm som har rått inom vänsterpartiet och Vägval vänsters funderingar på att ställa upp i valet 2006. Svensson Smith är vice ordförande i Vägval vänster och hennes avhopp från v får väl nu ses som ett tecken på att partibildarplanerna i denna förening skrinläggs.
Svensson Smith har tidigare uttryckt tveksamhet inför tanken att gå över till de gröna. Den tveksamheten är nu uppenbarligen som bortblåst. Miljöpartisterna får väl därför definitivt anses ha förlorat all trovärdighet i sina försök att hävda att de varken är höger eller vänster.
Språkröret Maria Wetterstrand sa i valrörelsen 2002 att hon ser v som sitt "näst-bästa-parti". Med Svensson Smiths övergång blir nu de gröna ännu tydligare smittade av vänsterideologi och kollektivistiska lösningar.
Visserligen är partibytet en marginell förändring för Svensson Smith. Hon står fast vid vad hon har tyckt som vänsterpartist. Men till de väljare som har trott att miljöpartiet är ett alternativ utanför vänster-högerskalan talar Svensson.Smiths val av nytt parti sitt tydliga språk.
