Fram för möjliggörarna

Demokratiska församlingar kan beskära den enskilda individens frihet. Ödmjukhet är därför en egenskap nödvändig för den som tar på sig ett politiskt förtroendeuppdrag. Vad har jag som politiker rätt att lägga mig i? När är argumenten tillräckligt starka för att begränsa och styra? När är det klokare att överlåta till de myndiga medborgarna att själva få avgöra? Ska jag som politiker se mig som den som har till uppdrag att bestämma över andra och samla så mycket makt som möjligt i mina egna händer? Eller ska jag som politiker se mig som möjliggörare för att mina uppdragsgivare, medborgarna, ska få forma sina liv efter sina egna huvuden? Det finns väsentliga delar i demokratin som inte majoriteten kan rösta bort. Röstas yttrandefriheten bort så handlar det knappast om demokrati längre. Demokratin kan ändå tillåta sig att faktiskt begränsa yttrandefriheten i så motto att man inte får säga och skriva vad som helst hur som helst. Kompromisserna finns ständigt där i demokratin. Men var går gränsen mellan det som är demokrati och det som är förmynderi? Majoriteten kan besluta om att ta ut skatt från alla medborgare, även dem som helst skulle slippa. Individen kan inte välja att avstå att betala skatt för sådant som hon inte avser att utnyttja, eller sådant som hon inte anser ska betalas av skattepengar. Varje skattekrona som tas ut ska därför behandlas med största respekt av de politiker som är satta att fördela dem. Men att grundläggande service, som skola och vård, betalas med skattepengar, medför det då med automatik att den som ska utnyttja tjänsterna också ska fråntas avgörande inflytande över dem? Vad ger majoriteten, om det nu är en sådan, rätt att bestämma över vilken skola mina barn ska gå i eller vilken hemtjänst som ska komma hem till farfar? Vad är det som hindrar majoriteten från att också bestämma var jag ska bo eller vilken optiker jag ska gå till? Det är en sak att lagstifta om solidarisk finansiering, det är en annan sak att också bestämma vem som ska utföra tjänsterna åt medborgarna. Maktpartiet i Trelleborg har tagit tydlig ställning om vilka som ska avgöra vad som är bäst. Politikerna ska stå för mesta möjliga kontroll, och politisk kontroll i fallet Trelleborg betyder att antalet händer som makten faller i är lätträknade. Här finns alla chanser för oppositionen att träda fram som möjliggörare. Ett gemensamt handlingsprogram med konkreta och viktiga punkter för att stärka medborgarens inflytande efterlyses.