Färgade glasögon
Vad man än tycker om Forum för levande historia så är saken intressantare än den verkar. Och onekligen har de debattörer en poäng som menar att man i stället bort lyfta fram USA:s stöd till Pol Pot.
Det är en helt annan sak, men en lika intressant. Ty det är en sak att föra en cynisk realpolitik och en annan sak att vara ideologiskt förvillad. Under det kalla kriget var det nästan alltid så: ”X är en skurk, men han är vår skurk”.
Den cynismen var inte förbehållen Förenta staterna utan tillämpades i samma mån av Sovjetunionen. Men det finns ett samband mellan stormaktpolitik och ideologiskt förblindelse. Tro en man, som i studentkorridorerna under 60-talet fick höra reaktionära skurkar framställas som i någon mån progressiva, eftersom de var mot USA och därför fick stöd av Sovjet.
Men detta med maoglasögon. Det är utmärkt att man visar att de fanns, men man borde kanske problematisera vår egen oförfalskade blick på verkligheten. Och givetvis framhålla att vi alla utgår från någon grundhållning som riskerar att förfalska vad vi ser.
Per Ahlmark, som gjort mer än någon för att visa på vänsterns galenskaper, var helt övertygad om att Saddam Hussein hade dolda förintelsevapen. Det konstiga var inte att han trodde det, utan att han helt övertygad. Samma ideologiskt styrda tänkande, som han hade avslöjat hos vänstern.
Hur undviker man att styras av sin ideologi? En principiell öppenhet för att verkligheten inte alltid är som man tror, är väl vad man kan ålägga sig. Men hur värjer man sig mot den färgning av glasögonen som inte är individuell utan någon sorts tidsraster? Även de, som inte är trovisst ideologiserande, är färgade av sin tid och sin miljö. Den skeptiska och kritiska läsaren kan se texternas brister och tvivelaktigheter, men han kan inte se vad som utelämnats.
Vi såg inte, vi visste inte, vi förstod inte. Nej, men blir trovissheten alltför stor, oviljan att revidera intagna positioner alltför stark, kan man med rätta kritiseras. Och för sina värderingar är man alltid ansvarig. Eftersom de flesta förändras gradvis och inte plötsligt, har man svårt att komma ihåg vem man en gång var.
Det finns gamla 68:or som tror att de var mer estetiska och moraliska än politiska. Att de ville jämlikhet och gemenskap. Och det fanns väl de som gick omkring och var välmenande och vaga och aldrig förstod demonin i – eller kände ansvar för – mer tydliga röster.
Men varken de eller de reaktionära kristna som uppfattade Hitler som en idealist och uppbygglig moralkonservativ, är ursäktade.
Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.
