Exit Leijonborg

Frågan när folkpartiledaren skulle avgå fick i går sitt svar. Sedan Stockholms länsförbund gjort klart att ett skifte av ledare för folkpartiet är nödvändigt, så tvingades Leijonborg inse faktum : han saknar partiets förtroende.

Önskemålen är många om vilken väg folkpartiet ska gå efter Leijonborg . Att skifta tillbaka till det som har beskrivits som "snällismen", men som mer handlade om naivitet inför de problem som finns i samhället, är ingen väg att gå.

Bengt Westerbergs tidiga framgång – där folkpartiet 1985 gick från att ha varit utrotningshotat till 14 procent – berodde på en marknadsliberal attityd, där Westerberg gjorde klart behovet av att öka konkurrensen och avreglera marknader.

Men ju mer folkpartiet och Bengt Westerberg profilerade sig som den sociala ingenjörskonstens främsta parti, desto mer förlorade man i opinionen.

Motsvarande så var det först när Lars Leijonborg gjorde en klar och tydlig kursförändring mot det han själv kallar kravliberalism, som partiet lyfte.

I 2006 års val förändrades det politiska landskapet igen med moderaternas omorientering. Folkpartiets position som ett krav- och moralparti slogs dessutom sönder av dataintrångsaffären.

Men det är inte mycket som tyder på att mer social ingenjörskonst på programmet är det som får folkpartiet att fånga upp fler av de väljare som har liberala grundvärderingar. Vill folkpartiet vara det liberala alternativet i svensk politik så bör det göra klart att staten i så liten utsträckning som möjligt ska lägga sig i vilka beslut människor fattar i vardagen.

Ett liberalt parti ska självklart se till att det offentliga har kraft att förbättra utgångsläget för dem med sämst förutsättningar. Till det hör en skola som innehåller krav på och målsättningar för varje elev. En kravlös skola slår främst mot dem som inte har studievana med sig från hemmet. Att ställa mer krav på och samtidigt vidga möjligheterna för varje individ att ta ansvar för sin egen försörjning och inte hamna i bidragsfällan, är också en liberal kärna.

En del snedsteg har gjorts under Leijonborgs tid som partiledare. Som när folkpartiet backade från att till 100 procent stå bakom rätten till fri rörlighet i Europa. Språktestsfrågan, den tidigare integrationspolitiske talesmannen Mauricio Rojas koppling mellan kulturell bakgrund och kriminalitet, och Nyamko Sabunis utspel om gynkontroller, har bidragit till att skapa en image av folkpartiet som ett populistiskt parti i integrationsfrågan. Samtidigt är det en svår politisk konst att våga ta tag i svåra och nödvändiga frågor utan att trampa snett ibland.

Lars Leijonborg hade säkert velat gå från partiledarskapet på ett mer odramatiskt sätt, utan att ha blivit tvingad av trycket utifrån. Precis som många andra politiska ledare väntade Leijonborg för länge för att kunna lämna över stafettpinnen i farten. Nu hamnade han farligt nära överväxling, och tvingades stappla fram med pinnen till sin efterträdare.