Ett pris som tar Gore till Vita huset?
Al Gore fick Nobels fredspris. Och det för sin insats som världens mest uppmärksammade klimatdebattör. I hög utsträckning är det Gores film "En obekväm sanning" som gjort att frågan slagit igenom.
Filmen är egentligen ett filmat föredrag och fylld med spektakulära "fakta". Gores budskap är tydligt, men medvetet överdrivet. En animerade isbjörn – världens sista – som kämpar för att ta sig upp på ett isflak är ett av inslagen i filmen, som ska väcka känslor.
Överdrifterna legitimeras av att det får folk att vakna, resonerar Gore.
Klimatfrågan är svår, men den vinner inte på att behandlas allt för propagandamässigt och förenklat – varken åt det ena eller andra hållet. När Gore blandar samman verklighet med fiktion för den goda sakens skull en gång, vem kan lita på honom nästa gång – i ett annat ämne?
De kloka argument som finns för att fasa ut fossila bränslen som huvudsaklig energikälla räcker.
Al Gore var snubblande nära att bli USA:s president i stället för George W Bush vid valet 2000. Gore fick flest röster om man ser till hela landet och förlorade med några ynka röster vid den berömda omräkningen i Florida.
Bush lär väl inte vara aktuell för något fredspris. Man kan misstänka att det också ligger den typen av politiska markeringar bakom Nobelpriskommitténs beslut.
En president i USA sätts på prov som få andra. Landets historiska inblandning i konflikter runt om i världen – både lyckade och misslyckade– är omfattande.
Under Al Gores tid som vice president och med Bill Clinton som president gick USA och Nato in med enbomboffensiv mot Serbien – utan FN-mandat i ryggen. Gore var inte motståndare till anfallen, utan snarare drivande till dem.
De omfattande bombningarna är en insats som det finns delade meningar om. Överste Bo Pellnäs, som för övrigt medverkar som krönikör i TA, hävdade i en debattartikel i DN 2004, att "läget i Kosovo i mars 1999 motiverade inte att man började krig mot Serbien, knappast med och än mindre utan stöd i en FN-resolution".
Gores försvar av bombningarna – vilket är ett gott försvar – är att de handlade om att stoppa Slobodan Milosevic fördrivning av och folkmord på Kosovoalbaner.
På det viset är fredspriset till vice presidenten mer utmanande än det kan verka till att börja med.
Hade priskommittén tagit bombningarna av Serbien i beaktande så hade det visat på ett oväntat kontroversiellt politiskt mod: att göra klart att militära interventioner och bombningar visst kan vara nödvändiga i extremlägen, även utan klartecken från FN:s säkerhetsråd.
Nu har man inte vägt in det över huvud taget, utan enbart fokuserat på klimatfrågan.
Väl med fredspriset i hand, så finns det de som spekulerar i att Gore ska göra ett sista försök att bli USA:s president. Sent förväntas han hoppa in på scenen som utmanare till Hillary Clinton. Gores stödorganisation hade dagen före Nobelutnämningen köpt en helsidesannons i New York Times med krav på att den förre vice presidenten ska ställa upp för att bli demokraternas kandidat till presidentämbetet .
•••
Sedan är det märkligt att FN får så många fredspris. Gore delar priset med klimatorganet IPCC. För två år sedan var det Internationella atomenergiorganet, IAEA och dess chef Mohamed el-Bardei som prisades. 2001 var det Kofi Annan och hela FN.
För det första är det oerhört fantasilöst. För det andra måste det finnas andra mer värdiga pristagare. För det tredje så är FN:s bevisade oförmåga att verkligen agera för mänskliga rättigheter, i exempelvis Sudan, Rwanda och Burma, knappast värd att prisa särskilt högt.
•••
En före detta vice president ställer upp mot en före detta First Lady – båda under samma president – knappast möjligt ändå va?
•••
"Ju mera skäll en regering får, desto bättre jobb gör den. Om man reducerar både inkomstskatter och statsskuld - och får så mycket kritik som Anders Borg - kan man knappast vara fel ute."
Niklas Ekdahl, politisk redaktör på Dagens Nyheter har varit i Italien – och jämför den stabila svenska ekonomin med den halvt ruinerade italienska.
•••
En av Sveriges mest kända riskkapitalister, Gabriel Urwitz, skrev i veckan i Dagens Nyheter om Finansinspektionens svidande dom över investmentbanken Carnegie. Urwitz ifrågasatte Finansinspektionens rätt att agera som den gjorde.
Det riktigt intressanta kommer när Urwitz skriver:
"Min bedömning är att ytterst få finansinstitut skulle klara den granskning som Carnegie har utsatts för. Jag är övertygad om att de flesta institut skulle uppvisa flera av de brister som Carnegie har haft. Handeln med derivat har vuxit explosionsartat och det är tveksamt om riskhanteringen inom olika institut har kunnat följa med i den våldsamma tillväxt."
Tidningen Affärsvärlden gör i sitt senaste nummer en genomgång av de rättsprocesser som Carnegie varit indragna i sedan 1992. Det summerar till 17 stycken. Det handlar bland annat om insiderbrott, uppblåsta resultat och oskicklig förvaltning. Om Urwitz bedömning stämmer – att det ser likadant ut på andra banker och institut så är det riktigt illa. Och då är inte Finansinspektionens granskning av Carnegie problemet, utan att bankerna sprungit ifrån sin egen kompetens. Att nya finansiella instrument är så komplicerade att inte ens de som handlar med dem förstår riskerna, är knappast en ursäkt, tvärtom.
Den senaste tidens kreditfrossa, där bankerna inte litade på varandra och kunder på sina håll började tvivla på bankerna, har till delar sin grund just i sådana instrument.
•••
En peng på att trellesossarna föreslår skattehöjning i sin budget? Det är enklast så.
•••
"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning"
Ur Svenska Akademiens motivering för Nobelpriset i litteratur.
Pristagaren Doris Lessings kommentar:
"Det är ju löjligt. Har de verkligen sagt så?"
Bara den gör henne värd priset.
•••
Jägarsamhället, jordbrukssamhället, industrisamhället, tjänstesamhället, Facebooksamhället.