Energifattig politik

I torsdags nåddes efter många om och men till slut en överenskommelse om statens ersättning till kärnkraftsföretagen för den förtida stängningen av den andra reaktorn i Barsebäck. Det rör sig "bara" om en nettokostnad på 3,2 miljarder kronor för skattebetalarna på grund av att ersättningskostnaden på 2,4 miljarder för singeldriften av reaktor 2 ju inte längre är aktuell. Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin är mycket nöjd med överenskommelsen.

Det sista tål att understrykas. Fullt fungerande, effektiva och jämförelsevis miljövänliga kärnkraftverk skrotas till miljardkostnader och det ses som en framgång av regeringen. Samma regering gav härom månaden tummen upp för omfattande effekthöjningar i kärnkraftverken i Ringhals som svarar för en allt annat än obetydlig del av landets elproduktion. Då hette det att de invändningar miljödomstolen hade efter en miljöprövning och som gjorde att domstolen överlämnade frågan till regeringen inte vägde lika tungt som den övergripande samhällsnyttan av att tillåta effekthöjningar. Med andra ord, några bättre alternativ står inte till buds. Göran Persson försökte under socialdemokraternas kongress utan större framgång finna logik i inkonsekvensen genom att dra in Barsebäcksverkens placering i resonemanget. Som om det skulle göra från eller till.

Fokus på åtgärder som minskar omfattningen av växthuseffekten borde vara det viktigaste miljömålet i svensk energipolitik. I en avvägning mellan att avveckla kärnkraften eller minska användningen av fossila bränslen borde därför valet vara enkelt. Ökningar av förnyelsebara energikällor som sol, vind och bioenergi ska i första hand kvittas mot minskad användning av klimatpåverkande fossila bränslen, inte till att stänga säkra och fungerande kärnkraftverk. Tyvärr saknas denna prioritering i dag.

Det är inte bara regeringen och de partier som socialdemokraterna stöder sin energipolitik på som har svårt att göra denna prioritering. I samband med Naturskyddsföreningens årliga miljökonferens gjorde föreningen på fredagen ett utspel om att den svenska energiförsörjningen kan klaras utan såväl kärnkraft som nästan all användning av fossila bränslen år 2020.

De gångna årtiondenas för högt ställda förväntningar på de förnyelsebara alternativen avskräcker inte Naturskyddsföreningen. Inte heller Göran Perssons förnyade intresse för visionen om det gröna folkhemmet som resulterade i regeringens nya kommission. Men de politiska besluten, pekpinnarna och styrinstrumenten inom energipolitiken där olika teknologier befinner sig i olika och svåröverskådliga mognadsfaser har inte varit särdeles framgångsrika, vilket Barsebäck är ett monumentalt bevis på. Säkerhets- och miljökrav är så klart centrala för energipolitiken, men detaljstyrning därutöver kan göra större skada än nytta. Ju mer förnyelsebar energi desto bättre, men fri energiproduktion inom marknadsekonomiska ramar har större framgångsutsikter än detaljstyrning.